Vändning i livet
Har tankar och känslor jag aldrig tidigare upplevt.
Känns som brytpunkten kom detta året när jag fyllde 45!
Sen man va liten så har man haft hela världen framför sig, enorm framtid med alla val man vill.
Efter en viss ålder så kunde man tänka att man kunde skaffa hur många barn man ville, läsa till vad man ville och inte haft några direkt begränsningar merän sina egna begränsningar.
Känslorna idag som 45, och vara begränsad naturligt, ex att tänka sig att ha fler barn är förbi, det sätter min ålder stopp för pga jag inte vill va för gammal när jag får barn. Inte i klimakteriet ännu ;).
Känns som framtiden krympt ihop enormt.
Det känns lite som att nu går allt bara utför på något sätt, man är inte ute och festar och har kul som förr, vännerna i samma ålder är inte ute som förr, folk är hemma mer, orkar inte lika mycket, finns inte så många ställen att gå på, folk är mer "städade"
och lugna när dom går ut än när vi var 25.
Många vänner har oxå lämnat jordelivet redan tyvärr av olika anledningar, både självvalt och av sjukdomar.
Man förväntas vara mycket mer ordentlig och lugn som äldre.
Jag tycker allt blir tråkigare och tråkigare.
Är det en åldersnoja jag har?
Detta med barn är tyngst faktiskt.
Att ha dörrarna öppna , för jag önskade att faktiskt få minst ett barn till efter Tyra , är ledsamt.
Jag hade min gräns i huvudet och flyttade den hela tiden men 45år var stoppet och det har jag nyss passerat.
Alltid innan 45 så kunde man ha möjligheten, även om jag vet du kan skaffa barn i högre ålder så är det inget jag känner att jag vill.
Vill orka oxå, för barnet.
Jag tycker dessa tankar är tuffa , framtiden har krympt och om jag känner så nu vid 45, hur kommer jag då känns senare i livet?
Jag kände mig så levande för 10-15år sedan..
Vad händer liksom…
