/ Allmänt /

Matrix i hjärtat

Fått frågan i kommentarerna om varför jag slutat på Matrix som utbildare/tekniker, eftersom dom uppfattat att jag älskade det!

Svar:
Ja jag älskade det och älskar det fortfarande!
Jag vill gärna börja med utbildningar igen men fick ta det beslutet efter årsskiftet för att konsten tog mer och mer tid .
Jag fick prioritera för tillfället eftersom jag kände att jag inte hann med allt just nu.
Jag saknar Matrix och mina kollegor där varje dag och inte minst att jobba med utbildningarna!
Träffa alla frisörer och kunna inspirera dom och att bli inspirerad tillbaka av dom oxå.

Jag är långt ifrån klar med teknikerjobbet!
Men just nu är mitt mål att få ut min konst i fler butiker och få det att rulla så kan jag ta upp utbildningarna igen.
Jag tycker det känns enormt tomt redan nu och det har bara gått 6 månader sen jag la det på hyllan.

Att vara tekniker/utbildare innebär att man utbildar andra frisörer som jobbar eller vill börja jobba med Matrix.
Hjälper dom antingen att komma igång, svara på deras frågor om det är något dom inte förstår eller könner sig osäkra på, om dom inte vet hur dom ska göra för att få en färg som dom är ute efter.
Det kan vara problem i deras vardag dom stött på och inte löser med bla en färg.
Vi visar nya färger och tekniker osv.
Man är lite mer fördjupad i ämnet än den vanliga frisören.

Åh vad jag saknar det ❤️

Men just nu får jag inte tiden att räcka till, att vara förälder varannan vecka , frisör, konstnär och att andas. ☺️

Men,  I'LL BE BACK 😘



/ Allmänt /

Tung historia och krafterna att gå framåt.

Man kommer till gränser i livet då du inser att det sättet du kör inte alltid är det bästa.
Du gör saker i samma stil , samma mönster som alltid och inser att det får dig att må dåligt, varför fortsätter man?
Man måste bara bestämma sig att ta bort saker i sitt liv som får en att må dåligt och höja dom saker som får en att må bra.
Alla lever vi väl då och då i en fantasivärld och tror att alla vill en väl och faktiskt bryr sig om en, men i många fall använder dom gärna din svaghet för att höja sig själva.
Att döma någon innan man faktiskt gått i personens skor, utan att veta historien bakom och att ha förståelse för att alla har rätt att testa sina egna gränser, prova nya vägar, och på så sätt lära sig mer om sig själv och vad man vill med sitt liv.
Vi alla har gjort misstag i livet, vi alla bär väl på någon hemlighet vi är livrädda för att den ska komma "ut", vi alla har väl ångrat saker i livet?, men viktigast är att gå framåt och hoppas på att folk i ens närhet älskar en och stöttar oavsett.
Vi alla mår väl dåligt då och då, men fokusera på hur många gånger man faktiskt skattat och haft kul.
Bort med dålig energi.
Låt inte din dåliga självkänsla sänka dig , alla hat vi något unikt, ingen är som du och kan aldrig tävla mot dig heller för att det finns bara en av dig.

Gillar killen din väninna bättre eller blev du lämnad för någon annan?
So what.... Finns inget i världen som skulle göra att du kunde ändrat på det.
Du är du, och den andre är någon annan.
Allt för många bryts ner av just sådana händelser, jag bröts ner i småbitar när jag lämnades med en 1åring och en 3åring.
Små barn, mina barn, mitt allt.

En ny kvinna kom in och jag tyckte att allt va mitt fel, jag dög inte, jag var inte bra nog, hon va uppenbarligen bättre osv..,
Jag kunde inte fungera på väldigt lång tid, närmre sagt nästan 3 år var jag förstörd och grät ofta.
Ensam i min lägenhet, kände mig fruktansvärt ensam, oönskad och dålig som person.
Det var ju "fel" på mig.
De skammen, den förnedrelsen går inte förklara.
Jag ville vända mig ut och in för att "passa" honom.
Spåren kommer nog alltid sitta kvar efter det och det kommer över en då och då.
Kan känna skam, förnedrad och bortvald trots att den andre inte menat det så, jag kan tolka det på mitt sätt direkt utan att jag vill. 

Där byttes jag ut, när jag var mammaledig, när jag inte "behövdes" längre.
Där levde dom vidare, hand nya med min familj i mitt gamla hem.
Som varit mitt hem, min trygghet i 6år.

Jag minns när jag på lunchen från jobb gick ut med vår dåvarande hund, Svea och såg min "gamla" familj på avstånd.

Mina "gamla" svärföräldrar, mina barn och "min" man...
"Min" familj.
Jag fick så ont i hjärtat, jag fick inte luft, jag ville bara gå fram men visste att det skulle göra mer skada.
Barnen skulle bli ledsna och inte vilja släppa mig.
Med tårarna rinnandes längst kinderna stod jag på avstånd och såg det mest värdefulla jag har, utan att kunna röra dom.
Kändes som jag var "död" och svävade i luften och dom kunde inte se mig.

Jag minns stunderna när jag gick från mina barn när det var byte, hur dom panik skrek efter mig som om dom blev "bortförda", jag gråter när jag tänker tillbax.
Det va fruktansvärt och ingen förälder eller barn ska behöva uppleva det.

Där har funnits så många gånger som jag skulle kunna beskriva hur hemskt det varit men det får bli lite åt gången.
Dels för att detta inlägg aldrig skulle ta slut annars, och för att det väcker så mycket i mig som jag inte orkar hantera på en gång.

I allt detta så bodde jag två dagar i vårt gemensamma hem ensam med barnen sen bytte vi två dagar osv...
Dom dagar han var med barnen i vårt hem så fick jag inte bara komma förbi även om jag så gärna ville.
-vi skulle vänja oss, hette det.

Hur vänjer man sig när man nyligen gått igenom graviditeter, förlossningar, amning och alla känslor som kommer när man får lyckan att få barn, hur vänjer man sig när man nyligen blivit mamma och fått dessa liv till världen och sen tas ifrån dom så tidigt?

Man försökte hitta annat att göra för att försöka tänka på andra saker, vänner tog med mig ut och jag spenderade mycket tid på uteserveringarna på lilla torg, varje minut hoppades jag att jag skulle få det "samtalet" som var mitt ex och han skulle insett att familjen var viktigast och att vi skulle "ge oss fan" på att få det att fungera.

Att han skulle fått lika ont i hjärtat som jag av att se vad som hände med våra barn och med oss.

Samtalet kom aldrig.

Jag tvinga mig att ha kul och drack alkohol för att slippa tänka.

Tankarna blev starkare då dagen efter.
Men den lilla paus jag fick den stunden när jag drack med vänner och var ute i den glada stämning som ofta är på uteställen, gav mig luft att andas även om det kostade mig enormt dagen efter med ångest över mitt liv, vad som hänt mig och att vakna ensam utan min familj.
Dom dagarna jag inte fick va i lägenheten när det var hans dagar, då sov jag hos vänner och familj.
Jag ville inte "belasta" någon och bestämma en plats så jag planerade vecka för vecka.

Jag kunde bott hela tiden hos min familj men kände för det första att det delvis fick mig att må sämre för jag kände att det va extra tomt för att, sen jag fick barnen så hade jag ju aldrig varit där utan dom.
Jag hade ju aldrig ens sovit utan dom, det blev oxå jobbigt för familjen bor utanför stan så det blev mer jobb med resorna till och från jobb.

I nästan 7 månader höll jag på så, det var fruktansvärt.
I mer än 5 månader av dom fanns en ny kvinna i hans liv, det var i alla fall den tid jag fick veta.
Hon var aldrig i vårt hem men han sov hos henne när jag var hos barnen.
Jag tvättade och skötte lägenheten som vanligt, så gjorde även han när inte jag var där.
Men känslan var nästan som att bo o leva med någon som var "otrogen" men du fick inte säga något om det.
Samma känsla hade jag för han var ju fortfarande "min" man i mitt hjärta.

Minns en gång när vi bytte med barnen på kvällen, och han hade bakat en kaka.
Han packade ner en bit av den i en liten matlåda, en av våra matlådor som vi säkerligen inhandlat tillsammans , i all säkerhet på Ikea en gång tillsammans , säkert med leende på läpparna, kära och lyckliga, OCH i den packade han ner en bit kaka i till henne.
Från samma kaka som han nyss bett mig ta en bit av.
Tänker ofta på hur fan han klarade allt i huvudet då, i hjärtat.
Märktes inget på honom att han hade det tufft, men det verkar hu helt sjukt om han inte hade det tufft?!
Han är inte lika öppen känslomässigt som jag, han är ju man.
Så jag får väl aldrig riktigt veta, men hur fan klarar man hantera det så som han gjorde?!

Det går inte beskriva hur sjukt allt var.

Och detta är bara en bråkdel.

Inte konstigt att man ibland beter sig märkligt, försöker glömma när man festar, att man lätt får panik när man blir "bortvald" i olika situationer som egentligen  är löjliga saker men för mig blir det stort och jobbigt många gånger.

Jag kan se saker i efterhand men i stunden ser jag inte det.
Inte konstigt att man skrikit efter bekräftelse och uppmärksamhet, mer än vanligt på alla sätt.

Jag har behövt massor.

Från dag ett när han släppte bomben försvann all trygghet.
Mitt hem var ju faktiskt hans bostadsrätt som då helt plötsligt blev tydligt för jag kände mig inte hemma där längre.
Försök o förstå hur obehagligt det är att förlora allt.
Allt på så kort tid och utan förvarning.
Jag hade inget "hem" på 9 månader.

Vårt som alltid varit vårt oavsett om det var hans lägenhet från början, fanns inget "mitt" i längre.
Jag kände mig i vägen och hade ingenstans att flytta utan pengar på 7 månader.
Eget företag och mammaledig två gånger på kort tid!
Nä man har inte pengar då.
Jag fick gå därifrån utan något.

Fick byggs mig ett nytt hem bit för bit.
Jag hade inte nån möbel med mig merän barnens saker som jag köpt.

Vill inte att ni ska tycka synd om mig, inte därför jag delar.
Vill bara få folk att förstå att folk har bagage, vissa tyngre än andra.
Vill inte vara något offer, för jag är inget offer.
Jag är starkare än någonsin i dag men har en bit kvar.
Jag litar inte på någon och har enormt svårt att tänka mig en relation igen tyvärr.
Och jag hatar det, jag har alltid varit i förhållanden , långa förhållanden fr. 3 år-6 år.
Jag älskar det, men jag har tappat så mycket av den tron så dessa åren ensam har jag verkligen behövt.

Detta blev ett längre inlägg än vad jag planterade, men det bara öser på när jag går igång. :)

Vill oxå poängtera att jag har jobbat hårt för att mitt mål var redan från början att ha en bra relation med mitt ex och hans nya för barnens bästa, vi har en super relation idag.
Underbart, men det har varit tuff väg dit framför allt föf mig som blev lämnad.
Men givetvis var det säker inte lätt för mitt ex, barnens papps heller och för hans nya och komma in mitt i detta.
Hon är superfin med barnen och jag ör så tacksam för det, verkligen.
Idag kan jag känna det, det gick inte i början hur jag än försökte för det gjorde bara ont, hon var ju ett hit för mig som mamma kände jag.
Men jag vet i dag att en mamma är alltid en mamma oavsett ❤️

Egentligen ska du inte göra sol jag gör nu och som jag ofta gör, delar tankar om just relationer och dyl, det är oattraktivt och kan verka som en "besvärlig" människa med mycket last.
Det kan oxå vara så att visar du att du har rankar, sorg, funderingar och delar det med andra så kan vissa bli rädda för att dom vill inte ha en " tjej/kille" som är "skadad"!
Vet ni vad, det skiter jag i!
Jag är ingen besvärlig människa, ingen "skadad" människa , jag ör enormt glad, social och det är sällan du ser mig utan skratt, leende och positiv energi.
Men kan jag dela av mig av mina livserfarenheter, sorger, hur jag hanterar saker men även om roliga saker och kunna hjälpa någon annan så gör jag det mer än gärna!
Ni som söker "enkla" personer i ert liv, så vill jag inte förstöra er livsbild men tyvärr finns inte dom!
Alla bär på tankar, historia och funderingar.
Vissa väljer att stänga inne, och vissa pratar om det.
❤️
/ Allmänt /

Mår du dåligt över något val du gjorde?

Ångra aldrig något du gjort, du gjorde det av en anledning just då.
Be om utsökt om du skadat någon.
Att ångra saker skapar bara ångest vilket är helt onödigt.
Gjorde du något du inte riktigt är stolt över?
Gör då annorlunda nästa gång.
Lär dig av dina misstag istället för att se det som ett misslyckande.
Misstag är vad som gör oss starkare och mer erfarna.
Kallas oxå livserfarenhet.
Alla människor gör fel ibland, ingen är perfekt!
Och vad gör det om 100år?, egentligen!
Blicka framåt och ge järnet!
Endast du som bestämmer över ditt eget liv.
Men att ångra saker och se vad som har hänt i det förflutna innebär att du blickar bakåt!
Blicka framåt!
Vill inte någon va med på resan framåt, nä då vill du inte ha dom med dig ändå!
Krävs 2 för att dansa tango!
Inte bara upp till dig att hålla kvar någon som inte vill finnas i ditt liv.
Släpp, gå vidare och kör ditt eget race i ditt eget lopp!
Livet är för kort för ånger och för människor som inte förtjänar din tid.
Dagens klocka ord från mig 💋😋