/ Allmänt /

Ett djupt ärr som hänger kvar länge..

(null)

Att en person kan orsaka så mycket smärta och en tyngd som hänger kvar länge.
Ibland kan ett par ord räcka precis som ett beteende kan skada.
I mitt fall blev jag lämnad i den mest sköra och känsligaste period i mitt liv.
Mammaledig och med två små barn, där vändes mitt liv upp och ner på ett par minuter.
Utan förvarning i en värld som jag trodde var "vår" som helt plötsligt blev "din" och "min".
Jag har växt upp med båda mina föräldrar, kalla mig naiv men jag trodde det var så det gick till.
Den man väljer att skaffa barn med, då är man för evigt.
Givetvis ska ingen må dåligt och hålla ihop till vilket pris som helst.
Sen några år tillbaka så vet jag att det var helt rätt att gå isär.
Mitt inlägg handlar verkligen inte om att jag är bitter och ledsen över att jag förlorade mitt ex, eller att jag vill ha honom tillbaka.
Detta inlägg handlar om en känsla.
Även om man någonstans innerst inne visste att vi inte var rätt för varandra längre så gjorde det inte känslan annorlunda.
Att bli lämnad är en fruktansvärd känsla, att utan förvarning få en "dom" att du inte längre är min nr.1, fruktansvärd känsla att dessutom ganska snabbt få veta att det fanns en ny nr.1 istället för dig.
Att bli utbytt bara sådär har satt sina spår.
Att leva kvar i det i gemensamt hem under 6månader växelvis förvisso men att höra och se att denne hade nytt förhållande var plågsamt.
Spåren detta har satt är att när jag träffar någon så känner jag en inre panik och självkänslan åker rakt ner i botten, självkänslan som annars är bra får en törn så fort jag träffar någon och fattar ett intresse.
En osäkerhet i kroppen rusar fram, rädslan över att inte duga och vara bra nog sitter som en gravering i hjärnan.
Att ett beteende kan ändra sig en dag till en annan, sitter djupt.
Tänk er en känsla att du har din livskamrat vid din sida som du ser i blicken varje dag och delar det mesta med, det blir din närmsta vän.
Att en dag så ser du en kyla i blicken där denne stängt av och du fryses ut.
Ofta gör denne som bestämt sig så, för att skydda sina egna känslor men det gör inte mindre ont för det trots du vet den psykologiska anledningen.
Att jag dela med mig är för att jag vet att jag inte är ensam av att känna som jag gör.
Delar även med mig för jag är ganska trött på att höra
-varför träffar du inte någon?
Jag känner inte mig stark nog på den biten, inte stark nog för att ta en avvisning eller att jag måste avvisa.
För detta har ju givetvis satt sig hos mig även vice verca.
Att jag kanske måste ta beslut om att lämna och hur gör man det utan att göra någon ledsen eller sätta denne i en tuff situation som ev även där kan ge en skada.

Jag har därför valt ett liv ensam och har svårt att känna tillit samt orkar jag inte med osäkerheten eller att få paniken över att vara rädd för att möta en annan människa i blicken igen.
Jag och mitt ex har en bra relation och fungerar så mycket bättre som vänner och det har vi väl båda visst länge, han tog beslutet bara i en tid där jag inte tänkte i dom banorna med två små barn och jag var i en "mammaledigbubbla".
Men skadan satte sig hårt och det är orsaken att jag valt ett liv ensam. 
Vill inte heller ha någon empati eller kommentarer som nu varit i snart 7år
-det kommer
-han kommer när du minst anar!
Jag vill att ni ska förstå att detta är MITT val!
Jag vill vara själv tills jag själv känner mig redo.

Puss på er ❤️


/ Tankar och Funderingar /

Vara utan barnen, smärtan släpper aldrig helt.

Tänker ofta på hur det var för 6år sedan.


Hur jag "slets" ut från min trygga värld med mina barn och min man.
Barnen var 1år och 3.
Att slitas sönder i hjärtat och tvingas flytta och vara utan mina små, går inte beskriva.
Den känslan att inte ha något val, att vi faktiskt är två som har rätt till barnen.
Att Tyra som var ett år, hon var bara bebis , skulle behöva vara utan sin mamma.
Att Anton som då var 3, skrek av förtvivlan när jag var tvungen att lämna , skär i hjärtat ön idag.
Att jag missat så mycket med dom , går aldrig att ta tillbaka.
Ni sim har barn vet precis vad jag menar.
Jag ville bara rymma med mina barn.
Att jag lämnades i min mammaledighet, utan pengar, lämnad för någon annan, behövde flytta utifrån "mitt hem" för att jag inte köpt in mig, men att vi delat på alla kostnader inkl räntor inte spelade någon roll rättsligt, var sjukt.
Jag tog mina kläder och barnens saker som jag köpt och flyttade till en egen lägenhet som hade hyra på 9000:-
Hag flyttade ut och "hon" flyttade in.
Samtidigt skulle jag försöka andas utan barnen varannan vecka , och försöka bygga upp mitt företag igen var enormt tungt.
Hade aldrig klarat detta utan mina barn och min familj.
Var jag fick luft och styrkan vet jag inte.
Hur jag orkade, vet jag inte
Får ont av att bara tänka tillbaka.
Det var ofta jag bara ville ge upp.
Det är inte naturligt att en mor ska vara utan sina barn.
Inte så tidigt.
Det är inte ok att behöva gå igenom något sådana, jag fick vara med om.
Allt handlar om respekt, och det fanns ingen.
Det vara bara hemskt och förnedrande.
Önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom det jag gjorde.
Ni som funnits nära vet hur sjuka saker jag fått utstå och ändå håller jag huvudet högt, för barnen.
Jag har tagit mycket, men det är endast för barnen.
Jag har kämpat hårt för att undvika "bitterfällan"

Att sen förlora min pappa slet upp mitt hjärta igen.
Hur mycket ska en människa behöva ta?
Pust... 

/ Allmänt /

Gråzon

Det är så märklig känsla i kroppen , för att inte tala om "knoppen".
Livet efter Pappa gick bort känns så luddig, overklig och konstig.
Känns som man hamnat i en gråzon för man kan inte riktigt förstå vad som hänt.
Att han aldrig mer kommer tuta med bilen utanför min lägenhet, att han aldrig mer kommer sitta vid köksbordet hemma hos mamma , på sin stol vid fönstret känns sjukt obehagligt och ledsamt.
Att aldrig höra hans röst, skämt och hur han skojar med barnen är hjärtkrossande.
Min brorson var ganska sen med talen och Farfar var ett av hans första ord han kunde säga, farfar var hans stora idol.
Ifrån att han lös upp i ögonen när han såg sin farfar , förmodligen kommer glömma med åren hur min pappa var känns jobbigt.
Att min systers ofödda bebis aldrig fick träffa sin morfar och vice verca gör ont.
Att min andra bror Sonny kommer få barn en dag som inte heller får uppleva världens finaste farfar är ledsamt.
Mina barns minne kommer säkert blekna litegrann men vi alla kommer göra allt i vår makt med hjälp av alla videos och foton för att hålla pappa vid "liv" alltid.
Men när vaknar vi ur "bubblan"?
Gör vi det någonsin?
Det känns som ingenting är på riktigt.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Att mamma är ensam utan pappa gör så himla ont.
Hon har oss i familjen såklart men det är inte riktigt samma sak.
Jag önskar allt va annorlunda.
Jag saknar min pappa 😢