/ Tankar och Funderingar /

Vara utan barnen, smärtan släpper aldrig helt.

Tänker ofta på hur det var för 6år sedan.


Hur jag "slets" ut från min trygga värld med mina barn och min man.
Barnen var 1år och 3.
Att slitas sönder i hjärtat och tvingas flytta och vara utan mina små, går inte beskriva.
Den känslan att inte ha något val, att vi faktiskt är två som har rätt till barnen.
Att Tyra som var ett år, hon var bara bebis , skulle behöva vara utan sin mamma.
Att Anton som då var 3, skrek av förtvivlan när jag var tvungen att lämna , skär i hjärtat ön idag.
Att jag missat så mycket med dom , går aldrig att ta tillbaka.
Ni sim har barn vet precis vad jag menar.
Jag ville bara rymma med mina barn.
Att jag lämnades i min mammaledighet, utan pengar, lämnad för någon annan, behövde flytta utifrån "mitt hem" för att jag inte köpt in mig, men att vi delat på alla kostnader inkl räntor inte spelade någon roll rättsligt, var sjukt.
Jag tog mina kläder och barnens saker som jag köpt och flyttade till en egen lägenhet som hade hyra på 9000:-
Hag flyttade ut och "hon" flyttade in.
Samtidigt skulle jag försöka andas utan barnen varannan vecka , och försöka bygga upp mitt företag igen var enormt tungt.
Hade aldrig klarat detta utan mina barn och min familj.
Var jag fick luft och styrkan vet jag inte.
Hur jag orkade, vet jag inte
Får ont av att bara tänka tillbaka.
Det var ofta jag bara ville ge upp.
Det är inte naturligt att en mor ska vara utan sina barn.
Inte så tidigt.
Det är inte ok att behöva gå igenom något sådana, jag fick vara med om.
Allt handlar om respekt, och det fanns ingen.
Det vara bara hemskt och förnedrande.
Önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom det jag gjorde.
Ni som funnits nära vet hur sjuka saker jag fått utstå och ändå håller jag huvudet högt, för barnen.
Jag har tagit mycket, men det är endast för barnen.
Jag har kämpat hårt för att undvika "bitterfällan"

Att sen förlora min pappa slet upp mitt hjärta igen.
Hur mycket ska en människa behöva ta?
Pust... 

/ Allmänt /

Gråzon

Det är så märklig känsla i kroppen , för att inte tala om "knoppen".
Livet efter Pappa gick bort känns så luddig, overklig och konstig.
Känns som man hamnat i en gråzon för man kan inte riktigt förstå vad som hänt.
Att han aldrig mer kommer tuta med bilen utanför min lägenhet, att han aldrig mer kommer sitta vid köksbordet hemma hos mamma , på sin stol vid fönstret känns sjukt obehagligt och ledsamt.
Att aldrig höra hans röst, skämt och hur han skojar med barnen är hjärtkrossande.
Min brorson var ganska sen med talen och Farfar var ett av hans första ord han kunde säga, farfar var hans stora idol.
Ifrån att han lös upp i ögonen när han såg sin farfar , förmodligen kommer glömma med åren hur min pappa var känns jobbigt.
Att min systers ofödda bebis aldrig fick träffa sin morfar och vice verca gör ont.
Att min andra bror Sonny kommer få barn en dag som inte heller får uppleva världens finaste farfar är ledsamt.
Mina barns minne kommer säkert blekna litegrann men vi alla kommer göra allt i vår makt med hjälp av alla videos och foton för att hålla pappa vid "liv" alltid.
Men när vaknar vi ur "bubblan"?
Gör vi det någonsin?
Det känns som ingenting är på riktigt.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Att mamma är ensam utan pappa gör så himla ont.
Hon har oss i familjen såklart men det är inte riktigt samma sak.
Jag önskar allt va annorlunda.
Jag saknar min pappa 😢

/ Allmänt /

Pappa ❤️

Förevigt saknad, förevigt här.
I mitt hjärta jag alltid håller dig kär.
Ingen mer smärta du nu har, vi smärtan nu får känna älskade Far.
Du finns alltid här hos oss kvar, i varje steg och i varje andetag vi tar.
Kan inte förstå vad som hände , men jag vet att du stark kärlek kände.
Att lära sig fortsätta utan dig är obegripligt för mig.
Men du hade velat att vi kämpa vidare ändå, hur ont det än gör, och att huvudet har svårt att förstå.
Vet att du lever kvar i oss pappa för alltid och det värmer i mörkret som vi är i just nu.
Men vi ser ljuset längre fram, dit ska vi nå med hjälp av din hand. ❤️
Ser dig framför mig att du med Mustangen kör, med ett leende och Elvis i radion hör.
Du har en plats för mamma där, men hon får vi behålla länge här.
Hon är trygg här med oss och vi vet du tar hand om henne sen förstås.
Men vi får ha henne kvar i många år till och det vet vi även att du vill.
Du va Kingen här på jorden, jag vet att du även nu använder dom orden.
"King of the road", vår pappa och mammas man, när du lämnade var det en stor bit som försvann.
Ett stort tomrum i våra hjärtan, men du bar på största smärtan.
Allt du gjort i livet för vår skull och aldrig satt dig själv först, trots smärtan och att du inte kände hunger eller törst.
Du fick alltid oss att le, fast vi inte din smärta kunde se.
Vi kunde bara föreställa oss, men nu orkade kroppen inte fortsätta att slåss.
Jag saknar dig älskade pappa. 
Jag ska fortsätta kämpa i din anda, aldrig ge upp och aldrig stanna.
Inget var omöjligt för dig, inget är heller omöjligt för mig.
Jag önska du kunde varit kvar ett tag till, men man får tyvärr inte alltid som man vill.
Vet att du förevigt finns här ändå, du kommer alltid i våra hjärtan slå.
Vaka över oss pappa från ovan , du i en annan värld nu får sova. ❤️
Du har alltid gjort allt för oss i familjen och alla du någonsint känt, detta är det värsta som mig hänt.
Det gör så ont...