/ Allmänt /

Var närvaro, här och nu.

Mina tankar om framtiden och kärlek?
Jag ser det snarare såhär, man ska inte förvänta sig något i livet, det som kommer och är positivt är en bra bonus.
Allt för många gånger glömmer man leva här och nu för man är hela tiden i framtiden och planerar nästa steg innan man faktiskt tagit detta steget här och nu.
Sagan man skapat i sitt huvud sen liten om hur livet ska bli när man blivit "stor".
Träffa sin man, mycket romantik och få sina barn.
Köpa sitt hus och åka på underbara semestrar över hela världen.
Men det skapar bara en ångest och stress, för sen försöker man nå det målet och om något placeras fel så spricker hela drömmen.
Slappna sv, njut dag för dag, sålänge något känns bra här och nu, njut... Fundera inte om vad som händer nästa vecka eller i morgon.
Vem vet om man ens lever då.
Låter skrämmande men det är så ju.
Var närvaro och ta allt åt dig som får dig att må bra.
Bry dig inte vad andra tycker om tänker.
Lev du ditt liv, på ditt sätt och var här och nu.

Det är bara du själv som kan bestämma hur du vill leva, ingen annan.
💋
/ Allmänt /

Hur man ser på sig själv.

Jag har nog alltid haft dålig självkänsla när jag var yngre.
Jag har alltid haft bra självförtroende för jag har alltid trott väldigt mycket på mig själv, vad jag kan och vill.
Men självkänslan att se sitt eget värde är nog den vanligaste folksjukdomen idag.

Jag har alltid haft mycket killkompisar och skaffade alltid många nya vänner när man va ute.
Fick ofta frågan av vänner, men förstår du inte att han stöter på dig?
Nä!! Hahaha sa jag alltid med ett skratt.
Jag kunde inte se att någon skulle se mig som attraktiv, sexig eller att dom var intresserade mer än att bara va min vän, fanns inte!
Det fanns inte i min värld.

På det sättet jag tänkte så stötte jag bort många som var intresserade, jag blev oxå "känd" som att jag var omöjlig att få kontakt på annat plan än vän med.

Jag gick runt o tänkte att alla tyckte så mycket om mig bara som vän och jag var helnöjd med det.

Idag efter allt jag gått igenom, och jobbat mycket med min självkänsla så inser jag att jag såg ju inte mig själv som attraktiv, sexig och att någon skulle se på mig mer än en vän.
Därför var det ju omöjligt för mig att tro att någon annan skulle se mig så.

Tänk på det, så som du ser dig själv ser inte alltid andra dig.
Men vad jag vill säga med detta är att det är jätteviktigt att jobba på att stärka dig själv och älska dig själv först innan du kan släppa in någon annan till att älska dig.

Visar du inte respekt för dig själv så automatiskt visar inte andra dig respekt heller.
Låter du folk köra med dig pga din osäkerhet och dåliga självkänsla så kommer dom alltid köra med dig.

Tro inte att lösningen finns i att skaffa någon i ditt liv!
Du måste seka dig opregnant hand först innan du är stark nog att älska och att bli älskad av någon annan.
Jag är så glad att jag tagit dessa åren till att läka och stärka mig.
I början tänkte jag bara på att jag var tvungen att ha någon i mitt liv, för att vara någon.
Men jag vände det istället till en utmaning.
Så länge jag känner att jag MÅSTE ha någon så är det fel.
Den dagen jag känner att jag INTE måste ha någon DÅ är jag redo.
Stark nog och släppa in.
Innan dess.... No way!
Jag är där nu, 3,5 år senare.
Jag klarar mig själv, är nöjd själv och behöver inte en man i mitt liv. Men om någon dyker upp och det känns rätt så hade det varit supernice, men jag MÅSTE inte ha någon.
Det är skillnaden!

Folk tittar konstigt på mig när jag söger att jag varit ensam i snart 4år, som om det vore något fel på mig.
Jag har behövt lång tid att läka och stärka mig själv, för min egen skull, för mig, enbart med mig.
Bryr mig inte vad folk tycker.
Jag är nöjd och glad, har två fantastiska barn och vi klarar oss.
Visst vill jag dela mitt liv med någon någongång.
Få sagan, om den nu finns på riktigt, men inget jag jagar eller letar efter.
Tar dag för dag och försöker inte få allt att passa in i någon mall, utan tar allt som det kommer och det blir bra ändå, med eller utan sagan.
💋

/ Allmänt /

Vänta inte på att bli "räddad"

Viktigt när livet känns skit att inte sätta dig i offersitsen.
Jag minns stt jag ofta gjorde det.
Tyckte så synd om mig själv hela tiden och var beroende av att andra skulle tycka det oxå.
Även om det faktiskt var synd om mig så hjälpte den känslan inte ett dugg.

Jag ville bli "räddad" så många gånger och kan ofta tänka så nu oxå.
Men ingen kan rädda dig då du mår dåligt.
Jag satt och väntade på att någon skulle kunna göra "jobbet" åt mig, jobbet som gjorde så ont.
Jobbet att bearbeta sorgen och besvikelsen.
Jobbet att få upp min självkänsla och bli glad igen.
Jobbet att känna att jag dög precis som jag är.
Allt det jobb som var så smärtsamt att ta sig igenom.
Någon skulle bara hjälpa mig att må bra igen.
Jobbet att hantera saknaden av mina barn och min familj, jobbet att hantera att mitt ex hade träffat en ny och att dom nu var ett par.
Jobbet att klara tankarna på att hon hade något som var "mitt" i mitt gamla hem och att hon fick spendera tid med min familj!
Rädda mig från allt det!
Men ingen kan rädda dig!
Utan du måste orka gå igenom det själv, men givetvis med hjälp av stöd och folk som vill lyssna när du behöver prata.
Min psykolog har varit ett enormt stöd och har hjälpt mig massor.
Utan honom vet jag inte vart jag hade varit idag.
Inte så här långt i alla fall.
Han var min "räddare", även om jag fick göra allt jobb själv.
Ta mig upp varje morgon trots att jag bara ville dra täcket över huvudet och inte vakna förrän allt var över.

Gräv inte ner dig och tänk bara på allt negativt.
Lyft det positiva som kommer utav det.
Är där 20 negativa saker så nog fan ska jag hitta en positiv sak ur det, så tänker jag alltid idag.
Om jag ska leta upp positivt ur mitt trauma, så blir det att jag är en starkare och en så mycket bättre människa idag.
Jag tar inte allt föregivet längre, jag kunde nog vara ganska bortskämd med min naivitivitet tidigare och tog mycket föregivet.
Uppskattar livet på ett annat sätt idag.
Jag får varannan vecka då jag kan göra saker för mig själv och saker som jag tycker är kul, utan dåligt samvete.
Jag har fått hitta tillbax till mig själv mycket tidigare än många andra som lever i familj gör.
Jag laddar batterier en vecka och ger allt med barnen nästa vecka.
Jag kan jobba sena kvällar som ofta krävs i min bransch utan att må dåligt att inte kunna vara hemma med mina barn, sen jobbar jag halva dagar när barnen är hos mig.
Jag kan satsa på min färgtekniker och utbildningsroll när jag inte har barnen och kan hitta på saker med vänner varannan helg.

Jag är så tacksam även om det låter märkligt med tanke på den tuffa väg jag gått igenom, men är på något sätt tacksam för vad som hände för jag är så nöjd med mig själv och vad jag åstadkommit på egen hand trots att jag inte då kunde se att allt skulle lösa sig för mig.
Alla människor som älskar mig och stöttar och ger mig kraft. Alla fina människor jag har omkring mig och lärt känna efter detta.

Ge aldrig upp, tro mig, jag var långt under botten och tog mig upp.
Sätt dig inte i offersitsen och tro att någon kommer "rädda" dig.
Kämpa och ta dig upp själv.
Ta tag i det!
Ingen annan kan göra det till dig!
Sätt dig ner och fundera hur du vill att ditt liv ska se ut, vad du vill och vem du vill ska få vara med på resan.
Rensa bort sånt som får dig att må dåligt.
Allt blir bra då, jag lovar dig! 

💋