/ Allmänt /

Fryser fettet!

Idag är jag hos underbara Johan Nordqvist på Bellakliniken i Helsingborg och hans supergulliga sköterskor.
Johan har varit delägare i Citadellkliken tidigare men ville köra ensam på eget namn som nu blev Bellakliniken.

Johan sydde ihop mina magmuskler efter barnen och jag blev så nöjd.
I mitt fall hade magmusklerna delat sig och ville inte själv gå tillbaka.
I vissa fall går dom ihop efter graviditeter och i vissa fall inte, i mitt fall inte.
Jag fick oxå ett brock på naveln som gjorde ganska ont pga att magmusklerna va delade. 

Johan är enormt duktig, proffesionell och väldigt kompetent inom plastikkirurgi.
Han är dessutom en otroligt ödmjuk och fin person vilket är jätteviktigt att man känner sig omhändertagen och att sin läkare bryr sig om en. 



Hans sköterskor är supergulliga och tar alltid väl hand om en samtcart man alltid känner sig viktig och speciell.

Idag är jag hos Petra Svenlin som är Johans sköterska och vi ska frysa bort det lilla fett som envist varit kvar ovanför naveln efter graviditeterna.

Man ligger med ett munstycke som suger upp "valken" och fryser ber fettdepåerna som man sedan kissar ut.

Man har ett gelomslag på under munstycket för att skydda huden.
Man fryser ner till -10 som sedan "dör" och kroppen tar hand om det och man blir av med oönskat fett.

Första minuterna va en märklig känsla och det ömmade lite, men efter ca 4 min så e det bara skönt och lite svalt.
Nu ligger man här i ca 1 timme och kopplar av.

Funderar du på att frysa bort fett eller någon annan kosmetisk behandling så kontakta BellaKliniken i Helsingborg.

Skulle aldrig lita på någon annan än Johan Nordqvist.
http://bellakliniken.com/





💋
Kommentarer (0)
Bellakliniken / Citadellkliniken / Helsingborg / fd / fett / frysa
/ Allmänt /

Utan mina barn

Jag har kommit så långt efter min seperation att klara en hel vecka utan barnen, klara sysselsätta mig och hitta tillbax till saker som jag tycker är kul igen.
Från att ligga sömnlös när jag skulle sova utan dom en natt och trodde jag skulle dö till detta.

Men när barnen är utomlands så är det jobbigt.
Att dom ska flyga, bada, och vara i ett annat land, utan mig vid deras sida som kan vaka över dom, se till så inget händer dom och att få krama om dom varje dag är jobbigt.
Nu har nästan hela veckan gått och jag längtar enormt efter dom.

Har svårt att fokusera och göra roliga saker när jag vet dom är så långt borta.

Dom är anledningen till att jag finns, dom är det jag lever för och kämpar för.
Dom är mitt allt.
Jag älskar er mina små busungar.



/ Allmänt /

Orka.

Jag har upplevt en otrolig resa sen min seperation.
Varit så sjukt långt nere, inte orkat le och visste inte hur jag skulle klara ta mig igenom allt.
Jag vet att jag inte är ensam och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig.
Men jag vill dela med mig I'm mina känslor och mina tankar.
Jag kunde le igen men har gråtit floder om inte hav för att ta mig dit.
Förtvivlan och mitt förtroende till människor försvann totalt.
Det enda som höll mig uppe var mina barn och min familj.
Jag har fått erfara så otroligt mycket sorg, svek och lögner men oxå väldigt mycket stöd och kärlek som gjort att jag  lyfts framåt.

Det tog väldigt lång tid innan jag hade lust eller ork att träffa någon.
Jag har träffat någon under dessa 4,5 år men jag that träffat två stycken där jag känt mycket intresse tillbaka men det har vid något tillfälle visat sig finnas lögner och svek inblandat.
Jag blir så trött och utmattad på människor som kan låssas bry sig och känna men det visar sig att mycket var spel och lögn.

Jag vet givetvis att kärleken kommer och jag vet att det kommer en tid för mig med.
Men jag är inte letandes, desperat eller olycklig ensam så det inte missuppfattas!!

Jag blir bara trött på alla turer man ska igenom innan man når dit, vet inte om jag är så intresserad av att utsätts mig för det.

Jag kan ofta sakna någon att dela livet med, någon som håller av en och älskar varje minut man har tillsammans.
Känna gemenskap och att det ör vi emot världen.

Men priset till att nå dit är jag inte söker på att jag vill betala.
Så mycket otrohet jag sett under dessa år, så känns det som behovet av det "förbjudna" är starkare än vad folk vill erkänna.
Bekräftelsebehovet är större än nånsin och nyfikenheten av att ha ett kravlöst liv är ett faktum.
Det sexuella är öppnare och friare än vad det någonsin tidigare varit och det väcker nya vägar för många experimentella människor.

Vill jag leva så?

Jag har även upplevt svek bland folk som jag trodde var mina vänner så jag är så utpumpad på sorg och besvikelse.
Jag väljer då hellre att vara ensam ön se och uppleva sånt.
Risken är för stor !

Men samtidigt blir det väldigt ensamt att leva ett liv isolerad och skyddad, för det innebär ju även att man isolerar sig från lycka och glädjen.