Vänner, krossad insida och mina val.
Jag har alltid jobbat mycket sedan jag var 14år och det fanns väldigt lite tid till socialt umgänge på fritiden, för fritid hade jag inte mycket av.
Jag hade dock ett gäng vänner, barndomsvänner. Vi stod ofta ute på kvällarna ihop, gick på fester och hade kul.
Jobbade, pluggade och hade hästar och det tog upp mycket av min tid men kvällarna hängde jag med vännerna.
Men jag gjorde det jag älskade och trivdes med det.
Hade perioder med vänner i min närhet som jag spenderade mycket tid med men oftast blev det helgerna när man var ute och festade, dom sk. Nära vännerna blev mer festvänner.
Åren gick och jag jobbade på..
Jag träffade min första pojkvän tidigt i livet, var bara 15 och vi höll ihop tills jag var 20, där började det..
Jag slutade mer och mer hänga med mina barndomsvänner och eftersom min dåvarande pojkvän var 2år äldre så hängde dom med det äldre hänger, och där hamnade jag.
Så blev det, jag hängde där och det blev mycket med hans killkompisar.
Hade två relationer innan jag träffade mannen som skulle bli pappa till mina barn, jag var då 28år
När jag träffade barnens pappa några år senare, hade jag några nära vänner som jag umgåtts mycket med, hade tjejmiddagar ett par gånger i månaden och för första gången i mitt liv fick jag känna på att vara en tjej i ett "tjejgäng".
Det var underbart.
Första åren så umgicks vi ofta med bägges vänskapskretsar, men blev oftare med hans vänner för dom har alltid träffats ofta och var väldigt tighta.
Jag fick fin kontakt med hans vänner och deras flickvänner
Det blev mer och mer och mindre och mindre med mina vänner så vi kom ifrån varandra tyvärr.
Vi bodde i DK i nästan 2år och då gled man ännu längre ifrån vännerna.
När vi senare separerade efter 6år relation så försvann tyvärr "mina" vänner som faktiskt i grund och botten var hans vänner.
Att hantera allt på en och samma gång va tufft, det går inte beskriva med ord.. övergiven, ensam och så sjukt långt nere.
Hantera att mannen i mitt liv inte älskade mig mer, och hade träffat någon annan, hantera att behöva vara utan barnen vissa dagar och så småningom varannan vecka och dom var bara 1 och 3år trasade sönder mig mest, att hantera att inte ha några vänner
kvar, hantera den ekonomiska biten eftersom jag fortfarande var mammaledig, hitta ett nytt boende på en föräldrapeng och försöka blicka framåt och försöka arbeta upp mitt företag igen.. allt på en gång..
Jag var långt nere och min självkänsla var långt under avgrunden.
Min självkänsla har nog varit dåligt större delen av mitt liv, men att nyligen gott barn och vara i den period då man inte kände igen sitt humör, beteende och sin kropp drog ner den ännu mer.
Tufft läge och få ett separationsbesked i.
Slog mig hårt.
Och mina tankar gick åt att "om han inte älskar mig och väljer bort mig så måste jag vara så dålig och inte duga" annars gör man inte så,
Fruktansvärd känsla och känna sig så oönskad och oälskad.
Jag kämpade dagligen..
Och gjorde i många år, och gör fortfarande.
Men första åren gick åt att försöka hitta ett nytt sätt att leva , överleva, bygga en ny vardag för mig och mina barn.
Jobbade enormt hårt på att bygga upp mitt bolag igen samtidigt som jag led och blödde inombords, varje dag och varje sekund.
Gjorde så fruktansvärt ont.
Jag drog mig undan alla och dom fåvänner jag jag hade kvar.
Jag vågade inte riskera att vara bland vönner och kanske inte vara medveten om att jag var en dålig människa.
För jag kände inte mig som en dålig människa men min dåliga självkänsla sa till mig att risken fanns ju eftersom jag blev bortvald.
Jag isolerade mig, började måla när barnen inte va hemma för att fördriva tiden och tankarna flr att inte rasa helt av saknaden av mina barn.
Min verklighet var hemsk, och alla drömmar och framtidsplaner var krossade.
Allt jag gått igenom har gjort mig till den jag är idag, vilket jag i vissa avseenden är tacksam för. Jag är starkare, mer mogen, knte lika naiv och tar inget eller ingen föregivet.
Självkänslan jobbar jag med varje dag fortfarande, för att känna att jag är bra nog, även om jag innerst inne vet att jag duger så säger min hjärna ofta annat.
Det går så mycket djupare än så.
När min pappa dog för 6år sedan väcktes dom känslorna igen, även om min pappa givetvis inte lämnade självmant så blev känslan av övergivenhet stark , jag blev lämnad ytterligare en gång.
Jag har hela mitt liv varit rädd för att göra fel, säga fel, inte vara rolig mig, bra nog och snäll nog, jag har ofta undrat varför det är så viktigt och skrämmande för mig, jo det är ju för av samma anledning.. rädslan av att bli lämnad .
Detta inlägg blottar jag mig och mitt inre enormt och det är ett stort steg för mig som alltid visat mig stark på ytan men jag känner att det är viktigt för min egen process att dela med mig.
All historik har också gjort att jag ofta drar mig undan och det gör det självklart svårare flr mig för jag tappade mina vänner flr många år sedan och att bygga nytt nätverk i vuxen ålder har inte varit det lättaste.
Märks tydligast på högtiderna..
Men jag mår bra, jag har få men nära vänner som jag vet finns för mig, men kan ångra att jag offrade allt och blev ensam kvar.
