/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Gamla tankar

Träffade en man för längesedan, som kom mig väldigt nära,vill dela med mig mina känslor som jag upplevde då.. Jag strulade fram och tillbaks hela tiden och givetvis fick jag avsluta "på riktigt" senaste gången för jag ville inte fortsätta såra honom. Känslomänniska som jag är och en extrem tänkare vill jag alltid sätta ord på mina tankar och finna psykologiska förklaringar i allt. Här blottar jag mitt inre för att någon kanske kan känna igen sig, finna svar eller känna ett stöd över att inte vara ensam i vissa saker. Detta är ett bra tag sedan.. Men är fortfarande ganska kluven över kärlek och livet, kommer kanske alltid vara det efter svek?!.. //

Tänker på dig extremt mycket. Saknar dig så sjukt mycket i mitt liv.

Vet fan inte vad jag sysslar med om jag ska va ärlig.

Du har satt så enormt djupa spår i mitt liv. En man som jag vet min pappa hade "diggat" som han skulle uttrycka sig.

Du passade så bra in i mitt liv. Kände mig så trygg med dig, och tro mig att den inte är lätt för mig. Du accepterade allt med mig och höjde mig alltid till skyarna.

Jag är så "skadad" inombords och vågade aldrig satsa.. 

Har så djup rädsla av att bli lämnad.

Har så lätt att känna den känslan.

Sen jag va liten och en vän "lämnade" en för att leka med andra, att den man jag la mitt liv i händerna på och litade fullt på, han jag skulle leva mitt liv med och som jag skaffade barn med, lämnade mig på ett fruktansvärt sätt, det slog mig rakt av så jag tappade fotfästet. Jag har alltid haft en liten tunn mur men nu blev den både tjock och stenhård.

Jag isolerade mina känslor där bakom och det var den tryggaste miljö jag kunde hitta.

Du bröt dig igenom sakta men säkert, småstenar föll, jag lagade dom "hålen" sen föll dom igen... så höll det på länge och det förvirrade mig totalt!

Jag skulle ju inte känna!!

Jag blev livrädd och drog..

Gick inte lång tid och saknaden, och det jag kände var ju faktiskt delvis behagligt, kände jag efter riktigt och var ärlig mot mig själv så kändes det mer än delvis, det kändes ju faktiskt rätt bra. 

Men vänt nu lite.... jag ska ju vara en stark och tuff kvinna, självständig och stenhård!

Hur gör jag nu?

Jo jag drar, enklast så..

Men fyfan vad jag saknar dig. 

Så hur gör man nu? 

Har raderat dig, blockat på Instagram, vill inte se och påminnas om dig.

Men du finns där hela tiden i mitt huvud.

Jag är fortfarande fruktansvärt förvirrad men den känslomänniska och tänkare jag är så är det viktigt att få vara öppen och ärlig och vill du ska veta.

Hade du kommit tillbaka kan jag ju inte garantera att jag inte skulle dra igen?!


Men detta är viktigt du vet, om inte för dig så är det viktigt för mig. 

Försöker sätta punkt här och vill bara dig väl, det vet du.

Har full respekt för dig och för din nya fruga, tro aldrig annat.

Stor kram.. vi ses kanske någongång någonstans i framtiden. 




/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Självkänsla och styrka

När jag var liten pratade man aldrig om dålig självkänsla. Man pratade om självförtroende och "Gud nåde" om du sa att du hade bra självförtroende!! Då togs du som om du gick och tyckte du var snygg och bra, och det fick man verkligen inte!
Skämmande att det var så tabubelagt om du tyckte du va bra och att du kände dig fin.

Självförtroende har jag alltid haft, jag har alltid trott på mig själv ich visst vad jag kan.

Jag har kämpat med dålig självkänsla hela mitt liv men före min separation visste jag inte varför jag kände som jag gjorde och varför jag mådde dåligt ibland.
Var livrädd för att göra fel och försökte hela tiden anpassa mig för att jag inte vågade gå min väg för då var jag livrädd för att bli ensam och inte duga.
Levde i ett par destruktiva förhållanden där min parthner kände ett hot från min styla och mitt driv, och hittade snabbt mina "svaga punkter".
Likaså i mitt senaste långa förhållande där jag ofta fick kritik för "den jag är".
Många gånger knöt det sig i magen om vi varit iväg på en middag eller i sällskap med andra, när vi var på väg hem.
För jag visste, att så fort vi kom hem ensamma så skulle "det" komma.
-varför måste du vara den som pratar mest.
-varför måste du höras, varför kan du inte bara vara i bakgrunden.
Mission:  han ville trycka ner mig för jag fick inte vara stark och vara den jag är.
Det sänkte mig med tiden även i denna relationen och jag blev mer och mer osäker på allt.
Ni kvinnor som fått barn kan säkert förstå mig i nästkommande mening.
När man nyligen fått barn så sänktes självkänslan för man kände inte igen sin kropp, humör eller sitt sätt att vara längre.
Det var en otrolig omställning.
Hjärnan spelade spratt och eftersom man inte hade stark självkänsla om sig själv och kände inye sig så fin så gick man med jobbiga tankar och undrade hur sin man såg på en numera.
Rädslan och oron var stark över att han skulle tycka andra vara snygga och se andra över mig.
Hjärnan spelade mycket spratt, och självkänslan var lägre än någonsin.
Var den låg innan så krävdes inye mycket för att sänkas mer.
I detta skede för mig fick jag dessutom "bevis på att jag faktiskt inte dög"
När jag var mammaledig fick jag beskedet att han träffat någon annan och älskade inte mig mer.
Detta fick mig att nå botten totalt.
Det har tagit lång tid att komma dit jag är i dag, det har varit en enormt tuff och smärtsam resa.
Det har skapat den jag är idag.
Stark och tuff som ensam men livrädd när jag träffar någon.
Det glr mig osäker och rädd för att bli avvisad.
Jag vet att den risk tar vi alla, men det låser sig för mig och jag backar för att inte ta den risken men jag missar självklart då även chansen.
Jag gillar inte att bli osäker för det kryper i hela kroppen och får nästan en panikkänsla av det.
Det gör mig fruktansvärt ledsen oxå för frågan är om jag någonsin vågar.
I mångas öron så var det "bara en separation", men just därför skriver jag om detta för det var mer än så, det fanns en historia bakom som gjorde separationen så mycket mer smärtsam, så smärtsam som inte går att beskriva med ord.
Jag är glad över den person jag blivit efter men är ledsen över mycket.
Jag är ledsen över att jag är rädd, och att sjölvkänslan fortfarande inte är på topp, jag är ledsen att jag isolerat mig över mitt sociala liv med vänner pga rädslan att bli avvisad eller inte duga.
Jag har då skyddat mig genom att jobba, umgås med familjen och måla mina känslor istället.
Jag har tappat helt mitt sociala liv utanför jobbet.
Saknar en del av mina gamla vänner men några är jag faktiskt bara glad över att lämnat.
Dom tillförde mig mest negativ energi och det vill jag inte ha mitt liv mer.
Saknar ofta en del av mitt "gamla jag och liv"
Men när dörrar stängs så öppnas nya, sägs det.
Men vi måste prata mer om dålig självkänsla och våga blotta sig, för det kan hjälpa andra, precis som det kunde hjälpt mig som liten om någon vågat prata öppet om det.
Jag kämpar vidare...
/ Tankar och Funderingar /

Vara utan barnen, smärtan släpper aldrig helt.

Tänker ofta på hur det var för 6år sedan.


Hur jag "slets" ut från min trygga värld med mina barn och min man.
Barnen var 1år och 3.
Att slitas sönder i hjärtat och tvingas flytta och vara utan mina små, går inte beskriva.
Den känslan att inte ha något val, att vi faktiskt är två som har rätt till barnen.
Att Tyra som var ett år, hon var bara bebis , skulle behöva vara utan sin mamma.
Att Anton som då var 3, skrek av förtvivlan när jag var tvungen att lämna , skär i hjärtat ön idag.
Att jag missat så mycket med dom , går aldrig att ta tillbaka.
Ni sim har barn vet precis vad jag menar.
Jag ville bara rymma med mina barn.
Att jag lämnades i min mammaledighet, utan pengar, lämnad för någon annan, behövde flytta utifrån "mitt hem" för att jag inte köpt in mig, men att vi delat på alla kostnader inkl räntor inte spelade någon roll rättsligt, var sjukt.
Jag tog mina kläder och barnens saker som jag köpt och flyttade till en egen lägenhet som hade hyra på 9000:-
Hag flyttade ut och "hon" flyttade in.
Samtidigt skulle jag försöka andas utan barnen varannan vecka , och försöka bygga upp mitt företag igen var enormt tungt.
Hade aldrig klarat detta utan mina barn och min familj.
Var jag fick luft och styrkan vet jag inte.
Hur jag orkade, vet jag inte
Får ont av att bara tänka tillbaka.
Det var ofta jag bara ville ge upp.
Det är inte naturligt att en mor ska vara utan sina barn.
Inte så tidigt.
Det är inte ok att behöva gå igenom något sådana, jag fick vara med om.
Allt handlar om respekt, och det fanns ingen.
Det vara bara hemskt och förnedrande.
Önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom det jag gjorde.
Ni som funnits nära vet hur sjuka saker jag fått utstå och ändå håller jag huvudet högt, för barnen.
Jag har tagit mycket, men det är endast för barnen.
Jag har kämpat hårt för att undvika "bitterfällan"

Att sen förlora min pappa slet upp mitt hjärta igen.
Hur mycket ska en människa behöva ta?
Pust...