/
Allmänt /
Ett djupt ärr som hänger kvar länge..
Ibland kan ett par ord räcka precis som ett beteende kan skada.
I mitt fall blev jag lämnad i den mest sköra och känsligaste period i mitt liv.
Mammaledig och med två små barn, där vändes mitt liv upp och ner på ett par minuter.
Utan förvarning i en värld som jag trodde var "vår" som helt plötsligt blev "din" och "min".
Jag har växt upp med båda mina föräldrar, kalla mig naiv men jag trodde det var så det gick till.
Den man väljer att skaffa barn med, då är man för evigt.
Givetvis ska ingen må dåligt och hålla ihop till vilket pris som helst.
Sen några år tillbaka så vet jag att det var helt rätt att gå isär.
Mitt inlägg handlar verkligen inte om att jag är bitter och ledsen över att jag förlorade mitt ex, eller att jag vill ha honom tillbaka.
Detta inlägg handlar om en känsla.
Även om man någonstans innerst inne visste att vi inte var rätt för varandra längre så gjorde det inte känslan annorlunda.
Att bli lämnad är en fruktansvärd känsla, att utan förvarning få en "dom" att du inte längre är min nr.1, fruktansvärd känsla att dessutom ganska snabbt få veta att det fanns en ny nr.1 istället för dig.
Att bli utbytt bara sådär har satt sina spår.
Att leva kvar i det i gemensamt hem under 6månader växelvis förvisso men att höra och se att denne hade nytt förhållande var plågsamt.
Spåren detta har satt är att när jag träffar någon så känner jag en inre panik och självkänslan åker rakt ner i botten, självkänslan som annars är bra får en törn så fort jag träffar någon och fattar ett intresse.
En osäkerhet i kroppen rusar fram, rädslan över att inte duga och vara bra nog sitter som en gravering i hjärnan.
Att ett beteende kan ändra sig en dag till en annan, sitter djupt.
Tänk er en känsla att du har din livskamrat vid din sida som du ser i blicken varje dag och delar det mesta med, det blir din närmsta vän.
Att en dag så ser du en kyla i blicken där denne stängt av och du fryses ut.
Ofta gör denne som bestämt sig så, för att skydda sina egna känslor men det gör inte mindre ont för det trots du vet den psykologiska anledningen.
Att jag dela med mig är för att jag vet att jag inte är ensam av att känna som jag gör.
Delar även med mig för jag är ganska trött på att höra
-varför träffar du inte någon?
Jag känner inte mig stark nog på den biten, inte stark nog för att ta en avvisning eller att jag måste avvisa.
För detta har ju givetvis satt sig hos mig även vice verca.
Att jag kanske måste ta beslut om att lämna och hur gör man det utan att göra någon ledsen eller sätta denne i en tuff situation som ev även där kan ge en skada.
Jag har därför valt ett liv ensam och har svårt att känna tillit samt orkar jag inte med osäkerheten eller att få paniken över att vara rädd för att möta en annan människa i blicken igen.
Jag och mitt ex har en bra relation och fungerar så mycket bättre som vänner och det har vi väl båda visst länge, han tog beslutet bara i en tid där jag inte tänkte i dom banorna med två små barn och jag var i en "mammaledigbubbla".
Men skadan satte sig hårt och det är orsaken att jag valt ett liv ensam.
Vill inte heller ha någon empati eller kommentarer som nu varit i snart 7år
-det kommer
-han kommer när du minst anar!
Jag vill att ni ska förstå att detta är MITT val!
Jag vill vara själv tills jag själv känner mig redo.
Puss på er ❤️