Försöker att le även om hjärtat har sorg
Det finns så mycket jag skulle kunna gjort annorlunda i mitt liv, vägar och val som jag kunde valt istället för det jag valde. Men då hade jag inte haft det jag har idag eller varit rik av dom erfarenheter jag fått. Givetvis finns en viss tyngd i hjärtat över saker jag idag skulle gjort annorlunda men jag vet att det inte går att ändra på idag och då får man bara acceptera och gå vidare med en lärdom rikare.
Det finns en otrolig sorg i mitt hjärta men jag försöker att ändå att le så mycket jag kan.
Det finns så mycket saknad i mitt hjärta men jag försöker ändå känna tacksamhet.
Jag önskar jag kunde stannat upp mer när jag var yngre för att vara mer närvaro i nuet, jag önskar jag inte varit så naiv och tagit livet för givet.
En enormt tuff separation som slet sönder mig inombords på många sätt och många års kämpande efteråt för att försöka läka ihop och se att jag kunde hitta en ny väg i livet även om allt just då kändes fruktansvärt hopplöst.
Att bli lämnad och att tvingas vara ifrån sina barn redan när dom var så små (1 och 3) går inte beskriva med ord hur tufft det var. Jag hade ju nyligen blivit förälder och fått nudda lite på toppen av ett familjeliv, som jag älskade, det bara slogs sönder över en natt. Att sedan 5 år senare få uppleva ytterligare att någon "lämnade mig" , när min pappa togs ifrån oss helt för tidigt fick mig att tappa den sista kraft jag hade kvar, jag fick inte luft. Hjärnan gick i försvar och hanterade allt med känslor som om det inte var på riktigt, men verkligheten hann i kapp och jag tappade all tro på "meningen med livet"
Vad är det för mening när det fanns så mycket sorg och smärta?
Jag ser då mina älskade barn och min familj som är den bästa, och det ger mig hopp. Hopp men med blandad förtjusning då jag idag vet att vi kan förlora dom vi älskar..
Jag försöker le, men sorgen finns där.
Jag vet att jag aldrig kommer känna mig 100% lycklig någonsin för min pappa fattas mig , men jag kommer bli så lycklig det bara går ändå.