/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Offerkoftan är ful!

När jag mådde som sämst efter min separation  och behöva slitas ifrån mina små som var 1 och 3år samt exet träffade en annan.

På föräldrarpeng och eget företag rasade allt.

Jag provade offerkoftan men den var inte skön!

Jag tyckte synd om mig själv under lång tid, allt rasade.

Ingen ekonomi, inget eget hem och visste inte om jag skulle klara bygga upp mitt företag igen efter mammaledigheten.

Jag var fortfarande mammaledig när allt hände.

Jag gav upp och väntade på att bli "räddad", räddad från allt det som gjorde så ont, räddad från allt det tunga...

Men insåg att ingen kan ge mig några genvägar, eller "rädda" mig. Ingen kommer ringa på min dörr och "rädda" mig när allt kändes hopplöst och allt hade raserats.

Känslan av att inte duga och känna sig värdelös tog över men ENDAST jag kunde ändra på det!

Med mycket stöd från familj och vänner klarade jag ta små steg åt rätt riktning, men tro mig att jag föll tillbaks många gånger oxå!

Viktigt dock att tillåta sig sörja, och en kort tid var det en skön känsla att få vara ledsen och tycka lite synd om sig själv, det måste man få lov att göra en kort tid för det kan ju faktisk vara synd om en. Men en kort tid är inte månader..

Jag tog två steg fram och tycktes se "ljuset" men sen kom mörkret igen..

Men tillslut gav jag mig fan på att ändra mitt tankesätt och jag insåg att endast jag kan rädda mig själv.

Jag behövde oxå ta tag i allt för mina barn.

Här är jag 8år senare.. 8 tuffa år med mycket uppoffringar, tårar och många timmars slit!

Men jag ville inte att det mörka skulle vinna!

Om övervägande var negativt så skulle jag FAN hitta något positivt som kommit ut av det och TRO  MIG att det går att finna i allt det mörka.

ÄVEN OM MÖRKRET ÄR STÖRRE SÅ LYFT FRAM DET LILLA POSITIVA DU KAN, tillslut kommer det ljusa vinna!!

Offerkoftan är inte bara obekväm utan även fruktansvärt oattraktiv, osund, hemsk och jävligt ful!

Försök och vänd på sakerna så lovar jag att du kan nyttja dina tunga perioder på ett positivt sätt, genom att stötta andra i liknande sits, bygga något bra av det som kan hjälpa andra osv..

Använd det... se det inte bara som en börda..

Allt sker av en anledning även om du inte ser det just då, stanna upp och se det med andra ögon. ❤️

Ryck upp dig!

Ingen annan kan göra det åt dig!

/Therese Wahlgren

(null)


/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Öppna förhållande?

Som frisör 26år så får man höra mycket och som singel i 8år får man höra mer...
Något jag ofta stöter på är hur olika folk valt att leva för att vara lyckliga.
Öppet förhållande är extremt vanligt och fungerar för vissa.

Tycker dock ämnet är extremt intressant.
Vi är ju skolade tidigt att man "ska" vara unik med en partner och gärna av samma kön.
Man ska få barn med en partner och där lever man lyckliga resten av livet.
Vi vet ju alla att det sällan blir så tyvärr.
Många resonerar att man borde skaffa en partner som man känner blir en bra förälder och denne skaffar man barn med sedan träffar man någon som man ska leva med.
I min värld finns inga rätt och fel, det som gör en lycklig är den vägen man ska gå, utan att skada eller skadas på vägen.

Öppet förhållande väljer många för att inse att det kommer va svårt eller nästintill omöjligt att endast vara med en person hela livet, men kärleken är stark och dom särar på sex och känslor. 
Jag tror dock att OM man klarar leva så, så håller dom relationer länge..
I monogama förhållande så vet vi att dom vanligaste problemen som uppstår är, svartsjuka, otrohet och oärlighet, det undviker man säkert till stor del i ett öppet.
Men hur klarar dessa människor "stänga" av ägandekänslan och att inte må dåligt av att veta att lusten finns till fler?
Jag älskar psykologi och hur människan fungerar och finner just detta då väldigt intressant.jag personligen har aldrig levt så eller ens tänkt tanken, men vet idag att det är otroligt vanligt.

Hur tänker ni runtom detta?

Vi vet ju att i många relationer så är lusten och spänningen stark och det är väldigt lätt att någon av parterna "trampar" över till andra sidan..
Många i öppna förhållande resonerar att då är det bättre och vara ärliga och göra det öppet. 
Frågorna jag ofta ställer mig själv efter dessa år är att, ska man tvunget behöva dela för att det ska fungera?
Vill man dela den man älskar med någon?
Vet att många resonerar att dela sin partner med någon annan är endast sexuellt och inget konstigare än att denne går på massage eller något annat för njutning.
Några säger att vi många gånger i monogama relationer tror att vi "äger" den andre och därav blir förlusten och hjärtekrossaren stor pga vi trott vi ägt varandra, och att man inte kan äga någon utan det ligger endast i vårt "stora Ego"..
Detta är extremt vanligt men oxå väldigt tabubelagt.
Hur tänker ni runtom detta?
/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Gamla tankar

Träffade en man för längesedan, som kom mig väldigt nära,vill dela med mig mina känslor som jag upplevde då.. Jag strulade fram och tillbaks hela tiden och givetvis fick jag avsluta "på riktigt" senaste gången för jag ville inte fortsätta såra honom. Känslomänniska som jag är och en extrem tänkare vill jag alltid sätta ord på mina tankar och finna psykologiska förklaringar i allt. Här blottar jag mitt inre för att någon kanske kan känna igen sig, finna svar eller känna ett stöd över att inte vara ensam i vissa saker. Detta är ett bra tag sedan.. Men är fortfarande ganska kluven över kärlek och livet, kommer kanske alltid vara det efter svek?!.. //

Tänker på dig extremt mycket. Saknar dig så sjukt mycket i mitt liv.

Vet fan inte vad jag sysslar med om jag ska va ärlig.

Du har satt så enormt djupa spår i mitt liv. En man som jag vet min pappa hade "diggat" som han skulle uttrycka sig.

Du passade så bra in i mitt liv. Kände mig så trygg med dig, och tro mig att den inte är lätt för mig. Du accepterade allt med mig och höjde mig alltid till skyarna.

Jag är så "skadad" inombords och vågade aldrig satsa.. 

Har så djup rädsla av att bli lämnad.

Har så lätt att känna den känslan.

Sen jag va liten och en vän "lämnade" en för att leka med andra, att den man jag la mitt liv i händerna på och litade fullt på, han jag skulle leva mitt liv med och som jag skaffade barn med, lämnade mig på ett fruktansvärt sätt, det slog mig rakt av så jag tappade fotfästet. Jag har alltid haft en liten tunn mur men nu blev den både tjock och stenhård.

Jag isolerade mina känslor där bakom och det var den tryggaste miljö jag kunde hitta.

Du bröt dig igenom sakta men säkert, småstenar föll, jag lagade dom "hålen" sen föll dom igen... så höll det på länge och det förvirrade mig totalt!

Jag skulle ju inte känna!!

Jag blev livrädd och drog..

Gick inte lång tid och saknaden, och det jag kände var ju faktiskt delvis behagligt, kände jag efter riktigt och var ärlig mot mig själv så kändes det mer än delvis, det kändes ju faktiskt rätt bra. 

Men vänt nu lite.... jag ska ju vara en stark och tuff kvinna, självständig och stenhård!

Hur gör jag nu?

Jo jag drar, enklast så..

Men fyfan vad jag saknar dig. 

Så hur gör man nu? 

Har raderat dig, blockat på Instagram, vill inte se och påminnas om dig.

Men du finns där hela tiden i mitt huvud.

Jag är fortfarande fruktansvärt förvirrad men den känslomänniska och tänkare jag är så är det viktigt att få vara öppen och ärlig och vill du ska veta.

Hade du kommit tillbaka kan jag ju inte garantera att jag inte skulle dra igen?!


Men detta är viktigt du vet, om inte för dig så är det viktigt för mig. 

Försöker sätta punkt här och vill bara dig väl, det vet du.

Har full respekt för dig och för din nya fruga, tro aldrig annat.

Stor kram.. vi ses kanske någongång någonstans i framtiden.