/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Självkänsla och styrka

När jag var liten pratade man aldrig om dålig självkänsla. Man pratade om självförtroende och "Gud nåde" om du sa att du hade bra självförtroende!! Då togs du som om du gick och tyckte du var snygg och bra, och det fick man verkligen inte!
Skämmande att det var så tabubelagt om du tyckte du va bra och att du kände dig fin.

Självförtroende har jag alltid haft, jag har alltid trott på mig själv ich visst vad jag kan.

Jag har kämpat med dålig självkänsla hela mitt liv men före min separation visste jag inte varför jag kände som jag gjorde och varför jag mådde dåligt ibland.
Var livrädd för att göra fel och försökte hela tiden anpassa mig för att jag inte vågade gå min väg för då var jag livrädd för att bli ensam och inte duga.
Levde i ett par destruktiva förhållanden där min parthner kände ett hot från min styla och mitt driv, och hittade snabbt mina "svaga punkter".
Likaså i mitt senaste långa förhållande där jag ofta fick kritik för "den jag är".
Många gånger knöt det sig i magen om vi varit iväg på en middag eller i sällskap med andra, när vi var på väg hem.
För jag visste, att så fort vi kom hem ensamma så skulle "det" komma.
-varför måste du vara den som pratar mest.
-varför måste du höras, varför kan du inte bara vara i bakgrunden.
Mission:  han ville trycka ner mig för jag fick inte vara stark och vara den jag är.
Det sänkte mig med tiden även i denna relationen och jag blev mer och mer osäker på allt.
Ni kvinnor som fått barn kan säkert förstå mig i nästkommande mening.
När man nyligen fått barn så sänktes självkänslan för man kände inte igen sin kropp, humör eller sitt sätt att vara längre.
Det var en otrolig omställning.
Hjärnan spelade spratt och eftersom man inte hade stark självkänsla om sig själv och kände inye sig så fin så gick man med jobbiga tankar och undrade hur sin man såg på en numera.
Rädslan och oron var stark över att han skulle tycka andra vara snygga och se andra över mig.
Hjärnan spelade mycket spratt, och självkänslan var lägre än någonsin.
Var den låg innan så krävdes inye mycket för att sänkas mer.
I detta skede för mig fick jag dessutom "bevis på att jag faktiskt inte dög"
När jag var mammaledig fick jag beskedet att han träffat någon annan och älskade inte mig mer.
Detta fick mig att nå botten totalt.
Det har tagit lång tid att komma dit jag är i dag, det har varit en enormt tuff och smärtsam resa.
Det har skapat den jag är idag.
Stark och tuff som ensam men livrädd när jag träffar någon.
Det glr mig osäker och rädd för att bli avvisad.
Jag vet att den risk tar vi alla, men det låser sig för mig och jag backar för att inte ta den risken men jag missar självklart då även chansen.
Jag gillar inte att bli osäker för det kryper i hela kroppen och får nästan en panikkänsla av det.
Det gör mig fruktansvärt ledsen oxå för frågan är om jag någonsin vågar.
I mångas öron så var det "bara en separation", men just därför skriver jag om detta för det var mer än så, det fanns en historia bakom som gjorde separationen så mycket mer smärtsam, så smärtsam som inte går att beskriva med ord.
Jag är glad över den person jag blivit efter men är ledsen över mycket.
Jag är ledsen över att jag är rädd, och att sjölvkänslan fortfarande inte är på topp, jag är ledsen att jag isolerat mig över mitt sociala liv med vänner pga rädslan att bli avvisad eller inte duga.
Jag har då skyddat mig genom att jobba, umgås med familjen och måla mina känslor istället.
Jag har tappat helt mitt sociala liv utanför jobbet.
Saknar en del av mina gamla vänner men några är jag faktiskt bara glad över att lämnat.
Dom tillförde mig mest negativ energi och det vill jag inte ha mitt liv mer.
Saknar ofta en del av mitt "gamla jag och liv"
Men när dörrar stängs så öppnas nya, sägs det.
Men vi måste prata mer om dålig självkänsla och våga blotta sig, för det kan hjälpa andra, precis som det kunde hjälpt mig som liten om någon vågat prata öppet om det.
Jag kämpar vidare...
/ Allmänt /

Ett djupt ärr som hänger kvar länge..

(null)

Att en person kan orsaka så mycket smärta och en tyngd som hänger kvar länge.
Ibland kan ett par ord räcka precis som ett beteende kan skada.
I mitt fall blev jag lämnad i den mest sköra och känsligaste period i mitt liv.
Mammaledig och med två små barn, där vändes mitt liv upp och ner på ett par minuter.
Utan förvarning i en värld som jag trodde var "vår" som helt plötsligt blev "din" och "min".
Jag har växt upp med båda mina föräldrar, kalla mig naiv men jag trodde det var så det gick till.
Den man väljer att skaffa barn med, då är man för evigt.
Givetvis ska ingen må dåligt och hålla ihop till vilket pris som helst.
Sen några år tillbaka så vet jag att det var helt rätt att gå isär.
Mitt inlägg handlar verkligen inte om att jag är bitter och ledsen över att jag förlorade mitt ex, eller att jag vill ha honom tillbaka.
Detta inlägg handlar om en känsla.
Även om man någonstans innerst inne visste att vi inte var rätt för varandra längre så gjorde det inte känslan annorlunda.
Att bli lämnad är en fruktansvärd känsla, att utan förvarning få en "dom" att du inte längre är min nr.1, fruktansvärd känsla att dessutom ganska snabbt få veta att det fanns en ny nr.1 istället för dig.
Att bli utbytt bara sådär har satt sina spår.
Att leva kvar i det i gemensamt hem under 6månader växelvis förvisso men att höra och se att denne hade nytt förhållande var plågsamt.
Spåren detta har satt är att när jag träffar någon så känner jag en inre panik och självkänslan åker rakt ner i botten, självkänslan som annars är bra får en törn så fort jag träffar någon och fattar ett intresse.
En osäkerhet i kroppen rusar fram, rädslan över att inte duga och vara bra nog sitter som en gravering i hjärnan.
Att ett beteende kan ändra sig en dag till en annan, sitter djupt.
Tänk er en känsla att du har din livskamrat vid din sida som du ser i blicken varje dag och delar det mesta med, det blir din närmsta vän.
Att en dag så ser du en kyla i blicken där denne stängt av och du fryses ut.
Ofta gör denne som bestämt sig så, för att skydda sina egna känslor men det gör inte mindre ont för det trots du vet den psykologiska anledningen.
Att jag dela med mig är för att jag vet att jag inte är ensam av att känna som jag gör.
Delar även med mig för jag är ganska trött på att höra
-varför träffar du inte någon?
Jag känner inte mig stark nog på den biten, inte stark nog för att ta en avvisning eller att jag måste avvisa.
För detta har ju givetvis satt sig hos mig även vice verca.
Att jag kanske måste ta beslut om att lämna och hur gör man det utan att göra någon ledsen eller sätta denne i en tuff situation som ev även där kan ge en skada.

Jag har därför valt ett liv ensam och har svårt att känna tillit samt orkar jag inte med osäkerheten eller att få paniken över att vara rädd för att möta en annan människa i blicken igen.
Jag och mitt ex har en bra relation och fungerar så mycket bättre som vänner och det har vi väl båda visst länge, han tog beslutet bara i en tid där jag inte tänkte i dom banorna med två små barn och jag var i en "mammaledigbubbla".
Men skadan satte sig hårt och det är orsaken att jag valt ett liv ensam. 
Vill inte heller ha någon empati eller kommentarer som nu varit i snart 7år
-det kommer
-han kommer när du minst anar!
Jag vill att ni ska förstå att detta är MITT val!
Jag vill vara själv tills jag själv känner mig redo.

Puss på er ❤️


/ Allmänt /

Gråzon

Det är så märklig känsla i kroppen , för att inte tala om "knoppen".
Livet efter Pappa gick bort känns så luddig, overklig och konstig.
Känns som man hamnat i en gråzon för man kan inte riktigt förstå vad som hänt.
Att han aldrig mer kommer tuta med bilen utanför min lägenhet, att han aldrig mer kommer sitta vid köksbordet hemma hos mamma , på sin stol vid fönstret känns sjukt obehagligt och ledsamt.
Att aldrig höra hans röst, skämt och hur han skojar med barnen är hjärtkrossande.
Min brorson var ganska sen med talen och Farfar var ett av hans första ord han kunde säga, farfar var hans stora idol.
Ifrån att han lös upp i ögonen när han såg sin farfar , förmodligen kommer glömma med åren hur min pappa var känns jobbigt.
Att min systers ofödda bebis aldrig fick träffa sin morfar och vice verca gör ont.
Att min andra bror Sonny kommer få barn en dag som inte heller får uppleva världens finaste farfar är ledsamt.
Mina barns minne kommer säkert blekna litegrann men vi alla kommer göra allt i vår makt med hjälp av alla videos och foton för att hålla pappa vid "liv" alltid.
Men när vaknar vi ur "bubblan"?
Gör vi det någonsin?
Det känns som ingenting är på riktigt.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Att mamma är ensam utan pappa gör så himla ont.
Hon har oss i familjen såklart men det är inte riktigt samma sak.
Jag önskar allt va annorlunda.
Jag saknar min pappa 😢