/ Allmänt /

Dålig självkänsla

Jag har haft ganska dålig självkänsla större delen av mitt liv, har jag numera förstått på äldre dar.
Inte förrän nu jag kan sätta en rubrik på hur jag alltid känt.
Fråga mig inte varför den alltid varit dålig.
Jag har alltid satt hög press på mig själv och satt mina mål som gjort att jag kämpat för att leva upp till, kanske mål jag trott att andra förväntat sig av mig?
Kanske är det en av anledningarna.
Det finns två typer av "dålig självkänsla personer"
1: den som inte vågar stå i centrum, säga sin åsikt, håller sig i skymundan och anses väldigt blyg.
Vill inte ha uppmärksamhet.
2: den som hela tiden strövar efter uppmärksamhet, står gärna i centrum, söker bekräftelse genom uppmärksamhet.

Jag är mer nr:2
Jag har även valt fel vägar i mitt liv att få bekräftelse och trott att det skulle få mig att må bättre och öka min självkänsla, det blev bara tillfälligt och sen mådde jag fruktansvärt dåligt dagen efter.

Jag har alltid haft bra självförtroende och vet vad jag vill och kan, men min självbild speglar inte alls mitt yttre, mitt starka yttre.
Jag var sen med att träffa min första pojkvän, och alltid varit svår att känna mig säker och släppa kn någon.
Mycket pga rädslan och att jag varit mer fokuserad på vad andra ska tycka eller tänka, idag vet jag att det är min dåliga självkänsla som talat, annars skulle jag inte bry mig utan endast gå på vad jag känner och tycker.
Jag skulle vara stark och inriktad, om inte min självkänsla var låg.
Jag släpper inte in någon heller, rädslan av att "bli avslöjad" och inte duga är så stark.

Min självkänsla har varit låg hela mitt liv, men separationen drog den rakt under marken.
Det var bara utlösaren till explosionen, den hade nog exploderat förr eller senare ändå.
Jag "fick ju bevis" där, jag dög inte, han valde någon annan.
Det var fruktansvärt!
Men hade min självkänsla varit starkare så hade jag kanske hanterat allt annorlunda.
Jag är samtidigt på något konstigt sätt tacksam för att han lämnade mig, annars hade jag inte varit där jag är nu, fått insikt, självinsikt. ❤️
Jag kämpar med detta varje dag och det är många gånger tufft.
Finns ingen medicin i burk, finns inga genvägar, allt måste få ta sin tid.
Vill inte känna som jag gör, vill inte känna paniken när jag träffa någon för jag är rädd att bli lämnad för att jag inte "duger".
Vill inte heller må dåligt när jag sätts i situationer som är tuffa för min självbild.
Jag lyssnar just nu på boken
Självkänsla Nu!
Av Mia Törnblom.
Hört mycket bra om den, lyssnat två kapitel och jag känner igen mig så mycket vad hon säger, hoppas på att ta mig framåt med hjälp av mig själv och boken.
Jag vet att större delen av befolkningen har samma problem som jag.
Jag väljer att dela med mig för jag vet att det kan hjälpa andra, och att vara öppen för man behöver inte skämmas för man har dålig självkänsla.
Puss på er ❤️

/ Allmänt /

Ett djupt ärr som hänger kvar länge..

(null)

Att en person kan orsaka så mycket smärta och en tyngd som hänger kvar länge.
Ibland kan ett par ord räcka precis som ett beteende kan skada.
I mitt fall blev jag lämnad i den mest sköra och känsligaste period i mitt liv.
Mammaledig och med två små barn, där vändes mitt liv upp och ner på ett par minuter.
Utan förvarning i en värld som jag trodde var "vår" som helt plötsligt blev "din" och "min".
Jag har växt upp med båda mina föräldrar, kalla mig naiv men jag trodde det var så det gick till.
Den man väljer att skaffa barn med, då är man för evigt.
Givetvis ska ingen må dåligt och hålla ihop till vilket pris som helst.
Sen några år tillbaka så vet jag att det var helt rätt att gå isär.
Mitt inlägg handlar verkligen inte om att jag är bitter och ledsen över att jag förlorade mitt ex, eller att jag vill ha honom tillbaka.
Detta inlägg handlar om en känsla.
Även om man någonstans innerst inne visste att vi inte var rätt för varandra längre så gjorde det inte känslan annorlunda.
Att bli lämnad är en fruktansvärd känsla, att utan förvarning få en "dom" att du inte längre är min nr.1, fruktansvärd känsla att dessutom ganska snabbt få veta att det fanns en ny nr.1 istället för dig.
Att bli utbytt bara sådär har satt sina spår.
Att leva kvar i det i gemensamt hem under 6månader växelvis förvisso men att höra och se att denne hade nytt förhållande var plågsamt.
Spåren detta har satt är att när jag träffar någon så känner jag en inre panik och självkänslan åker rakt ner i botten, självkänslan som annars är bra får en törn så fort jag träffar någon och fattar ett intresse.
En osäkerhet i kroppen rusar fram, rädslan över att inte duga och vara bra nog sitter som en gravering i hjärnan.
Att ett beteende kan ändra sig en dag till en annan, sitter djupt.
Tänk er en känsla att du har din livskamrat vid din sida som du ser i blicken varje dag och delar det mesta med, det blir din närmsta vän.
Att en dag så ser du en kyla i blicken där denne stängt av och du fryses ut.
Ofta gör denne som bestämt sig så, för att skydda sina egna känslor men det gör inte mindre ont för det trots du vet den psykologiska anledningen.
Att jag dela med mig är för att jag vet att jag inte är ensam av att känna som jag gör.
Delar även med mig för jag är ganska trött på att höra
-varför träffar du inte någon?
Jag känner inte mig stark nog på den biten, inte stark nog för att ta en avvisning eller att jag måste avvisa.
För detta har ju givetvis satt sig hos mig även vice verca.
Att jag kanske måste ta beslut om att lämna och hur gör man det utan att göra någon ledsen eller sätta denne i en tuff situation som ev även där kan ge en skada.

Jag har därför valt ett liv ensam och har svårt att känna tillit samt orkar jag inte med osäkerheten eller att få paniken över att vara rädd för att möta en annan människa i blicken igen.
Jag och mitt ex har en bra relation och fungerar så mycket bättre som vänner och det har vi väl båda visst länge, han tog beslutet bara i en tid där jag inte tänkte i dom banorna med två små barn och jag var i en "mammaledigbubbla".
Men skadan satte sig hårt och det är orsaken att jag valt ett liv ensam. 
Vill inte heller ha någon empati eller kommentarer som nu varit i snart 7år
-det kommer
-han kommer när du minst anar!
Jag vill att ni ska förstå att detta är MITT val!
Jag vill vara själv tills jag själv känner mig redo.

Puss på er ❤️


/ Allmänt /

Gråzon

Det är så märklig känsla i kroppen , för att inte tala om "knoppen".
Livet efter Pappa gick bort känns så luddig, overklig och konstig.
Känns som man hamnat i en gråzon för man kan inte riktigt förstå vad som hänt.
Att han aldrig mer kommer tuta med bilen utanför min lägenhet, att han aldrig mer kommer sitta vid köksbordet hemma hos mamma , på sin stol vid fönstret känns sjukt obehagligt och ledsamt.
Att aldrig höra hans röst, skämt och hur han skojar med barnen är hjärtkrossande.
Min brorson var ganska sen med talen och Farfar var ett av hans första ord han kunde säga, farfar var hans stora idol.
Ifrån att han lös upp i ögonen när han såg sin farfar , förmodligen kommer glömma med åren hur min pappa var känns jobbigt.
Att min systers ofödda bebis aldrig fick träffa sin morfar och vice verca gör ont.
Att min andra bror Sonny kommer få barn en dag som inte heller får uppleva världens finaste farfar är ledsamt.
Mina barns minne kommer säkert blekna litegrann men vi alla kommer göra allt i vår makt med hjälp av alla videos och foton för att hålla pappa vid "liv" alltid.
Men när vaknar vi ur "bubblan"?
Gör vi det någonsin?
Det känns som ingenting är på riktigt.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Att mamma är ensam utan pappa gör så himla ont.
Hon har oss i familjen såklart men det är inte riktigt samma sak.
Jag önskar allt va annorlunda.
Jag saknar min pappa 😢