Gamla tankar
Träffade en man för längesedan, som kom mig väldigt nära,vill dela med mig mina känslor som jag upplevde då.. Jag strulade fram och tillbaks hela tiden och givetvis fick jag avsluta "på riktigt" senaste gången för jag ville inte fortsätta såra honom. Känslomänniska som jag är och en extrem tänkare vill jag alltid sätta ord på mina tankar och finna psykologiska förklaringar i allt. Här blottar jag mitt inre för att någon kanske kan känna igen sig, finna svar eller känna ett stöd över att inte vara ensam i vissa saker. Detta är ett bra tag sedan.. Men är fortfarande ganska kluven över kärlek och livet, kommer kanske alltid vara det efter svek?!.. //
Tänker på dig extremt mycket. Saknar dig så sjukt mycket i mitt liv.
Vet fan inte vad jag sysslar med om jag ska va ärlig.
Du har satt så enormt djupa spår i mitt liv. En man som jag vet min pappa hade "diggat" som han skulle uttrycka sig.
Du passade så bra in i mitt liv. Kände mig så trygg med dig, och tro mig att den inte är lätt för mig. Du accepterade allt med mig och höjde mig alltid till skyarna.
Jag är så "skadad" inombords och vågade aldrig satsa..
Har så djup rädsla av att bli lämnad.
Har så lätt att känna den känslan.
Sen jag va liten och en vän "lämnade" en för att leka med andra, att den man jag la mitt liv i händerna på och litade fullt på, han jag skulle leva mitt liv med och som jag skaffade barn med, lämnade mig på ett fruktansvärt sätt, det slog mig rakt av så jag tappade fotfästet. Jag har alltid haft en liten tunn mur men nu blev den både tjock och stenhård.
Jag isolerade mina känslor där bakom och det var den tryggaste miljö jag kunde hitta.
Du bröt dig igenom sakta men säkert, småstenar föll, jag lagade dom "hålen" sen föll dom igen... så höll det på länge och det förvirrade mig totalt!
Jag skulle ju inte känna!!
Jag blev livrädd och drog..
Gick inte lång tid och saknaden, och det jag kände var ju faktiskt delvis behagligt, kände jag efter riktigt och var ärlig mot mig själv så kändes det mer än delvis, det kändes ju faktiskt rätt bra.
Men vänt nu lite.... jag ska ju vara en stark och tuff kvinna, självständig och stenhård!
Hur gör jag nu?
Jo jag drar, enklast så..
Men fyfan vad jag saknar dig.
Så hur gör man nu?
Har raderat dig, blockat på Instagram, vill inte se och påminnas om dig.
Men du finns där hela tiden i mitt huvud.
Jag är fortfarande fruktansvärt förvirrad men den känslomänniska och tänkare jag är så är det viktigt att få vara öppen och ärlig och vill du ska veta.
Hade du kommit tillbaka kan jag ju inte garantera att jag inte skulle dra igen?!
Men detta är viktigt du vet, om inte för dig så är det viktigt för mig.
Försöker sätta punkt här och vill bara dig väl, det vet du.
Har full respekt för dig och för din nya fruga, tro aldrig annat.
Stor kram.. vi ses kanske någongång någonstans i framtiden.