Denna dagen för 4år sedan
Idag är dagen och tiden du fick dina vingar Pappa.
Dagen då din kropp inte orkade kämpa mer.
Värsta dagen i mitt liv.
Jag skulle åka in till sjukhuset på morgonen för första gången eftersom jag alltid åkte och hälsade på på eftermiddagen, så ville jag åka in just denna morgon och ta morgonkaffet med dig.
Just denna dag, simtur var.
Annars hade vi eventuellt bara mottagit ett samtal från sjukhuset och då kanske vi inte hunnit in till dig.
När jag kom in så såg det först ut som du sov.
Men jag upptäckte ganska snabbt att du hade ett annorlunda ansiktsuttryck, du andades men något var annorlunda.
Du var på väg bort från oss...
Signal andning har jag fått lära mig, kroppen andas men du var inte riktigt "där"
Jag ropade flera gånger och ryste dig, för att väcka dig!!
Jag fick panik och skrek på sköterskan,
-vad händer??? Han vaknar ju inte???Då sköterskan svarade lite nonchalant, -jaaa, han är väl rätt långt gången i sin cancer , vad jag vet så det är väl det som vänt?!
Jag kände hur benen vek sig och jag samlade mig så gott jag kunde för att ringa familjen så dom kunde komma in..
Jag förstod inte riktigt vad som hände men visste något var fel!
Jag satt och höll pappa i handen under en timmes tid, ensam utan att några sköterskor kom in, ännu mindre en läkare?
Svaret jag fick var att en läkare skulle komma men han måste läsa journalerna först!
Jag hade panik i hela kroppen, och förstod aldrig varför ingen skyndade sig?!!
( i efterhand har jag fått informationen att det inte hade gjort någon skillnad ändå)
Men för oss anhörigas respekt och för den som i detta fallet Min pappas respekt så hade jag önskat dom kunde försökt..
Först på plats efter en timme kom min bror Sonny och strax efter resten av familjen.
Mamma ropade flera gånger på Pappa..
Så mycket känslor, tårar och sorg..
Läkaren kom och försökte med tester för att få en reaktion från pappa, men inget hände.
Däremot vid två tillfällen tog Pappa kramt och lyfte sin hand upp till mamma.. sitt livs kärlek, så klarade han in i det sista visa mamma det.
Det var det enda livstecken vi fick dessa timmar.
Andningen blev tyngre och du började andras mer oregelbundet.
Jag skrek på dig att du inte skulle glömma andas..
Men du orkade inte mer.. nu fanns vi alla vid din sida..
Läkaren larmade och vi fick gå ut ur rummet. Återupplivning skedde, det var hemskt.
Dom fick dig tillbaka, ja delvis bara.
Maskinerna höll dig vid liv men du var inte där..
Läkarna höll möte och beslutade att vägen för dig att komma tillbaks var omöjlig och oddsen var extremt låga..
Maskinen stängdes av.. vi fanns hos dig hela vägen..
Barnen fick komma in och säga farväl, till sin morfar..
Det vred sig i hela kroppen när jag förkläde för barnen och att gå in med dom hand i hand, för att säga farväl..
Du var så fin pappa..
Världens finaste.
Livet kommer aldrig kännas komplett igen utan dig, glädjen kommer aldrig vara fullständig igen och när jag ler så är det aldrig 100%.
Du fattas mig, du fattas oss, du är så saknad.
Oj om du bara visste vilket avtryck du satte på denna jord, hur älskad du var av alla.
Älskar dig finaste Pappa Dennis Wahlgren
29/8-2016 tog du ditt sista andetag, med så mycket kärlek omkring dig, hela livet men även in i det sista.
Är så tacksam för allt jag fått uppleva med dig som min pappa. Är så tacksam för vi fick möjligheten att finnas hos dig in i det sista så du inte behövde vara ensam.
Det fanns väl en mening att jag ville ta morgonkaffet med dig , just den morgonen , för första gången under hela denna långa sjukhusvistelse.
