Jag hinner ju inte med..
Ibland önskar jag att min hjärna fungerade lite som när man ca 20.
När man va 20 så kände man ingen stress över livet, man tog kanske till och med mycket i livet för givet.
Det kändes ofta som livet stod still, att man sa ofta - Det ska jag göra sen.
Många drömmar och tankar om framtiden och aldrig en tanke på att man inte skulle hinna?
Jag skulle ju göra "det"sen..
Nu när man är äldre så är det oundvikligt att inte tänka på att livet faktiskt tickar på, något för fort ibland..
Att sakerna jag skulle göra sen, har plötsligt inte hunnits med trots att mer än 20år till har gått..
Man har oxå fått andra ögon att se livet på och vara medveten om att livet kan ändras fort, döden har knackat på för många av sina nära och kära, så den resan med pappa, det huset jag ville köpa och renovera med pappa inte hunnits med, resan upp för att
umgås med min mormor och morfar hanns inte med så ofta som jag önskat…
En spelkväll med min morbror har inte hunnits med och en hel helg och bara umgås med farmor och farfar blev sldrig av för det hanns inte med… och nu är det försent.
När man va barn eller ungdom fanns aldrig tankar om att folk omkring en skulle lämna förtidigt.. "för dör gör man ju när man fyllt 100?"
Eller kanske vid 200år? Eller typ aldrig?
Lika stolt som jag är över att jag blivit vuxen så kan det samtidigt tära på mig i tankarna över sorgen man gått igenom och ska gå igenom.
Människor som funnits där sedan jag slog upp mina gröna ögon i denna värld. Människor som ingick i min trygghet och hela min värld, som förberett och uppfostrat mig och har nu rest vidare och dom visste att all förberedelse skulle göra att jag en dag
skulle stå på egna ben.
Precis som vi gör idag för våra barn..
Men ibland önskar jag att hjärnan va 20 igen i tankarna då jag hade "hela " livet framför mig utan en endaste tanke på att min familj och släkt kanske inte skulle stå vid min sida tills jag blev 100 eller 200år.
❤️🙏🏻