/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Stark eller svag

Hela min uppväxt har jag lärt mig att gömma mig bakom ett skal för att inte bli för känslig.
Jag har alltid sett mig mer som en pojkflicka än tjejig.
Har alltid varit den som flytt när det blivit känsligt och jobbigt..
Jag har alltid tänkt att det är den jag är men vet idag att allt grundar sig i mer än bara att jag skulle va född sådan.
Jag har alltid umgåtts mer med killar än med tjejer för jag kände mig mer "hemma" bland killarna, det passade mig bättre.
Saken är att jag alltid känt mig sjukt obekväm när saker och ting blivit för känsligt och det var ofta så bland tjejerna.
Och eftersom jag ofta hängde med killarna så hörde man ofta deras snack och jargong om tjejer, som ofta kunde vara väldigt nedlåtande.
Om någon tjej dom varit med, utnyttjat på någon fest mm.
Detta sådde tidigt ett frö hos mig som gjorde att min största rädsla skulle vara att vara en av dom som killarna pratade så om.
Killarna såg sig själva som en "högre" varelse och starkare, och det utvecklades dom rollerna även i min hjärna.
Män är starka, kvinnor svaga.
Så hemskt men så har min hjärna uppfattat det och det har blivit så automatiskt.
Idag när jag är äldre så har jag funderat mycket på varför det blev så?, jo för män inte vanligtvis har så nära kontakt med sina känslor som kvinnor.
Känslor är självklart en styrka men som barn eller ungdom tänkte jag aldrig så.
Det blev istället att om jag visade mig känslig, så var jag svag.
Jag har en stark sida hos mig som är väldigt maskulin , den artar sig mycket i min sjölvständigthet , fixar och donar saker samt bygger och renoverar, min kvinnliga sida är väldigt känslig och jag kan ofta bli sjukt obekväm i känsliga situationer för det kommer för nära mina känslor och då drar jag mig undan och lägger på min tuffa yta igen.
Detta är otroligt jobbigt och jag har alltid haft bekymmer med dessa sidor. Hjärnan skriker - du är stark, ge dig inte och visa för gudskelov inte dig känslig, för då sänker du garden och då faller du hårt.
Detta är orsaken till att jag ofta dragit mig bort i känsliga situationer och inte sett mig som en "tjejig tjej"
Jobbar hårt med detta idag men det är inte lätt.
Rollerna i mitt huvud är så starka, män är starka, kvinnor svaga..
OBS! Vill förstärka att detta givetvis inte är något jag tycker ÄR så utan givetvis olika från person till person och vill även förstärka att detta är på psykologiskt plan. 
Så inte ordagrant givetvis att män är så eller kvinnor är så.
Utan tänker la sig tidigt i min hjärna pga killarnas sätt att vara mot tjejer och ha förmågan att inte involvera känslor i sitt agerande.
Så min hjärna har tidigt talat om för mig att inte bli för känslig för då är jag svag…