theresewahlgren.blogg.se

Min självkänsla var helt i botten.

Om jag blev lämnad så innebar ju det att jag inte dög och var bra nog, dom orden malde i mitt huvud och hjärta.

Jag bestämde mig då för att bygga upp mig själv först och lära mig vara trygg och nöjd i mitt eget sällskap innan jag var redo att släppa in någon i mitt liv. Det må vara en klyscha men att lära sig älska sig själv först innan man kan älska någon annan är ett faktum!

Jag har mött flera fina och underbara män under dessa år men jag tyvärr inte var redo för att släppa in 😢

Jag tänker ofta på det och kan bli lite ledsen av det, men just då var jag inte redo, men kan sakna dom i morgon liv. Framförallt finns det två män under dessa år som var väldigt nära mitt hjärta men av rädsla så backade jag gång på gång och vågade inte.. tyvärr. 

Superfina är dom och jag tänker på er ofta , D och P. ( träffade givetvis inte dom samtidigt 🤣) 

Att släppa in någon för tidigt när du inte mår bra skulle bara göra mig beroende av någon annnan för att hålla mig någorlunda ovanpå ytan, om jag hade tur men risken av att bli en osäker, svartsjuk och kontrollerande partner  är väldigt stor när självkänslan är så låg.

Jag ville inte ta den risken, för en sådan person är jag inte och har aldrig varit.

Tror inte på att bestämma över någon annan eller agera att man ägs av varandra.

Visst är det mysigt att "tillhöra" någon men dom orden ska givetvis inte vara ordagrant, då blir det obehagligt.

I många år fanns även känslan av otroget, otrohet mot mina egna känslor.

Bara för att han slutade älska mig, och lämnade mig innebar väl inte det att mina känslor kunde stängas av pga det?

Jag försökte gå vidare och dejta, men allt kändes fel. Mitt hjärta fanns någon annanstans. Känslan var ju samma som när man skulle vara otrogen, för jag älskade honom under lång tid även om han gått vidare med sitt liv.

Åren gick och jag fyllde ut mitt liv med jobb, inte bara pga att jag var tvungen eftersom jag var mammaledig och skulle då klara mig själv med två barn utan även för att inte behöva stanna upp, ensam... för då gjorde tankarna ont. Jag ville inte ha utrymme för att tänka.

Jag började måla ut mina känslor på mina tavlor, det blev min terapi när jag inte hade barnen och var ledig från salongen.

2015 blev min pappa sjuk och gick bort året efter så hela det året var riktigt jobbigt och när han lämnade oss så revs känslorna upp igen, jag blev lämnad ännu en gång. Även om det givetvis var under helt andra omständigheter så är känslan densamma , att bli lämnad, övergiven och ensam.

Min trygghet försvann ännu en gång och denna gång hårdare än någonsin, det var ju min pappa. Min älskade pappa.

Jag satte igång ca 4veckor efter hans bortgång med att leta lokal, nu behövde jag något som fyllde ut min tid ännumer för tankarna gjorde så fruktansvärt ont. Jag ville inte tänka..

Jag hittade min lokal och satte igång med att renovera.

Januari 2017 öppnade jag min salong.

Som jag än idag driver och jag är så stolt och glad att jag tog beslutet. 

Jag vände min pappas bortgång till något bra, för jag hade aldrig tagit det beslutet annars, det tror jag inte.

Så min pappas anda är i min salong, för allt det jag kämpat för där är pga honom. ❤️

Jag saknar honom så fruktansvärt.

Har tänkt många gånger vad jag gjort för att förtjäna så mycket sorg och tårar.

Men jag har blivit starkare och värderar mycket på ett annat sätt idag.

Fastän det fortfarande kan göra ont.

10 år har gått sedan min separation och jag kommer alltid känna en sorg över all tid jag missat med mina barn, att dom inte fick ca upp i e hel familj precis som jag gjort.

Men dom har klarat sig fint ändå tycker jag, men självklart hade jag sett att mitt liv skulle bli annorlunda.

Men det jag inte kan förändra är ingen mening att gråta över, jag får göra det bästa jag kan och det gör jag.

Jag skulle gärna vilja träffa någon såklart men nu har jag levt ensam i 10år och det är ett liv jag vant mig vid, det är inte lätt att släppa muren jag byggt upp. Märker ofta att jag inte vågar släppa in för jag är livrädd att riskera dom känslorna igen , att bli lämnad även om jag vet att den risken finns alltid och risker måste man ta i livet, det kan lika gärna vara jag som lämnar, men jag vet ju hur det känns och jag vill inte göra någon annan så ont heller.

Och vart ska man träffa någon nu förtiden?

Dejtingsidor är inget för mig, det är förutsägbart och opersonligt.

Livet jag lever och sällan går ut gör ju inte saken lättare.

Och att fatta tycke för någon är svårt, är ju en nål i en höstack att känna en känsla som kan leda till ett intresse.

Svårt är det.

Jag är nog avstängd dessutom för att vara öppen efter dessa år och dessa sår.

Tilliten är svår till någon annan på en sådan känslig nivå.

Det är svårt.

Men jag är den jag är och allt har sin tid, det är jag övertygad om och jag vet att jag inte är ensam att känna så. Därför är jag öppen med det och är inte desperat, långt ifrån så förstå mig rätt i det jag skriver. Det är direkt från hjärtat.

Kram på er ❤️