Mitt liv
Jag minns att livet förr gick långsammare, eller det kändes som det i alla fall.
Jag minns dom lyckliga stunderna och dom jobbiga stunderna. Skillnaden jag minns mest är det jobbiga kändes inte så som det kan kännas i vuxen ålder.
Jag minns lyckan av att bli gravid och föreställa sig en framtid som familj.
Jag minns att tankar inte gjorde så ont som det kan göra nu.
Jag hade aldrig dom tankarna förr som jag kan ha nu.
Men även om jag hade tunga stunder som gjorde ont så hade jag alltid min familj,min mamma och pappa som fanns där och fångade mig när jag föll, tröstade mig när jag hade ont och fanns där och lyssnade.
Mamma och pappa fanns alltid där vid min sida.
I dag har jag bara min mamma kvar.
Förr tog jag livet förgivet ochvar väldigt naiv.
Förr hade jag bara glada och positiva tankar om framtiden.
Såg bara det ljusa, jag skulle få en egen familj och leva ihop som en familj, med hus, fina semestrar ihop, se barnen växa upp varje dag, ha stora disskutioner som föräldrar om våra barn, åka på husvagnssemester som jag gjorde som barn även om exet skulle
hatat det..
Men vi skulle vara en familj precis som jag haft det när jag växte upp.
Men allt tog en kraftig vändning tidigt i barnens liv.
Inget skulle bli så som jag föreställde det.
Allt gjorde bara ont och jag skulle aldrig få se mina barn växa upp varje dag.
Jag skulle riskera att missa många saker såsom, första tanden, se när dom klarade cykla själva för första gången, första förälskelsen eller få vara med om varje hårdplugg inför proven i skolan.
Livet blev mer komplicerat samtidigt som mina tankar oxå blev mer förvirrade.
Min ljusa framtid med hus och familj skulle aldrig bli och jag skulle aldrig få uppleva att leva som en hel familj.
Min pappa blev sjuk och dog året därpå..
Så mycket smärta och jag förlorade en stor del av mig själv.
Vem ska nu fånga mig när vikten blir förstor på min smärta , mamma får hålla mig själv nu och jag är så rädd för att jag lutar förhårt ibland.
Tankar och rädslor som jag aldrig någonsin upplevt tidigare hade numera planterat sig i mitt huvud och hjärta.
Livet känns plötsligt så fruktansvärt komplicerat.
Även om man alltid visst att ingen kommer leva förevigt så har det gått från surrealistisk till realistik.
Dom tankar har legat långt bort men har plötsligt krupit långt fram.
Jag vet att vi bara har varandra till låns, men rädslan av att förlora mamma oxå tar sönder mig inombords.
Tiden med barnen går alldeles förfort för jag bara har dom hälften av deras uppväxt och det stessar mig att dom växer upp så fort.
Jag känner inte att jag hann allt jag ville göra när dom var 2 och 4 som dom uppskattade då, har ju inye hunnit trötta ut mig på alla lekplatser eller annat dom uppskattade i den åldern, varje ålder har jag inte hunnit allt jag ville göra, jag ville bli
trött på dom saker i varje ålder men hann ju aldrig tröttna.
Tankar som att " åh varför var vi inte där mer" slår i mitt huvud ofta, "varför lekte vi inte med lera oftare, eller andra barnsaker och aktiviteter", men tiden har ju gått för fort för jag bara har dom på halvtid.
1 månad av deras tillväxt är ju bara 2veckors tid med mig.
Jag vet oxå att jag bara har mina barn till låns och jag vill hinna med så mycket med dom i varje åldersepok men jag hinner inte med innan dom plötsligt blivit ett år äldre.
Det stressar mig.
Tankar som "åh det ville jag ju göra när ni va 5" men det hann vi inte för tiden är så knapp, händer ofta i mitt huvud.
Jag vill hinna så mycket men det är så fruktansvärt svårt att göra allt på halvtid.
Jag vet att tiden rusar ich plötsligt är dom stora och skaffar egna familjer.
Jag hinner inte med riktigt...
Jag har ju bara dom på halvtid..
Och missar den andra halvan.
5 år framåt i tiden är bara 2,5år för mig.
Jag kan inte gå tillbaks i tiden och jag kan inte göra om allt igen, jag får leva med sorgen att min chans att få min familj är förbi och jag får leva med det.
Åtta år har passerat och jag har lärt mig att leva med det men det gör inte mindre ont för det.
Mitt ex och jag har en bra relation och har gjort det bästa vi kan för barnen.
Men jag kommet alltid känna en tyngd över att min chans att få ett liv som jag förväntade mig aldrig kommet ske, inte med mina barn ialla fall.
Jag älskar mina barn över allt annat och har verkligen gjort mitt bästa och gör.
Dom är fantastiska.
Men jag hinner inte riktigt med, tiden går för fort på halvtid.
Jag vet att livet kan få vändningar och även om det inte blir som man tänkt så kan det bli jäkligt bra ändå, men mina tankar är fortfarande som jag beskrivet och jag vill dela med mig det.
Mycket tynger nu som vuxen som aldrig kändes så förr.
Det känns ibland som att detta som sker inte är på riktigt och just den overkliga känslan kom efter min pappa dog.
Såhär skulle det ju inte bli.
Inget har blivit som jag föreställde mig mitt liv som 42.
Jag har extremt mycket att vara tacksam förstå missförstå mig rätt, jag är extremt tacksam över mycket men jag spricker om jag inte får dela med mig mina tankar och funderingar.
Ta vara på varandra, det kan ändras fort i livet.
Välj dina strider och fundera nån minut innan du går till "attack", är det verkligen värt det eller så viktigt att få fram?
Jag garanterar dig att många strider lägger du ner efter en tanke för dig själv, det är oftast knte värt det.
Ta inte någon förgivet, ta inte livet förgivet, jag gjorde det och därför slog det mig så hårt.
Tiden går för fort och jag hinner inte riktigt med.
Det blev inte som jag tänkte mig och livet är inte alls som jag trodde som ung när jag längtade efter att bli "stor" och vuxen.
Jag saknar ofta lite av mitt gamla jag när jag var något naiv och en gnutta av att ta livet förgivet, för dom rädslor och realistiska tankar jag har idag var skönt att slippa, det var ju skönare på ett sätt utan den livserfarenhet jag har idag.
Att inte riktigt veta hur ont det skulle göra när någon dog eller att förlora någon nära.
Att inte veta hur en "hård smäll" faktiskt skulle kännas när livet åkte en rejäl bergodalbana och känslorna kändes som dom åkt i mixern några månader eller år.
Men verkligheten är här och nu men väldigt svår att hantera många gånger.
Tiden går förfort och jag hinner intemed riktigt..