Gråzon
Det är så märklig känsla i kroppen , för att inte tala om "knoppen".
Livet efter Pappa gick bort känns så luddig, overklig och konstig.
Känns som man hamnat i en gråzon för man kan inte riktigt förstå vad som hänt.
Att han aldrig mer kommer tuta med bilen utanför min lägenhet, att han aldrig mer kommer sitta vid köksbordet hemma hos mamma , på sin stol vid fönstret känns sjukt obehagligt och ledsamt.
Att aldrig höra hans röst, skämt och hur han skojar med barnen är hjärtkrossande.
Min brorson var ganska sen med talen och Farfar var ett av hans första ord han kunde säga, farfar var hans stora idol.
Ifrån att han lös upp i ögonen när han såg sin farfar , förmodligen kommer glömma med åren hur min pappa var känns jobbigt.
Att min systers ofödda bebis aldrig fick träffa sin morfar och vice verca gör ont.
Att min andra bror Sonny kommer få barn en dag som inte heller får uppleva världens finaste farfar är ledsamt.
Mina barns minne kommer säkert blekna litegrann men vi alla kommer göra allt i vår makt med hjälp av alla videos och foton för att hålla pappa vid "liv" alltid.
Men när vaknar vi ur "bubblan"?
Gör vi det någonsin?
Det känns som ingenting är på riktigt.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.
Att mamma är ensam utan pappa gör så himla ont.
Hon har oss i familjen såklart men det är inte riktigt samma sak.
Jag önskar allt va annorlunda.
Jag saknar min pappa 😢
