Jag blir rädd för att leva..
Det gör ont att bli medveten och vuxen.
Saknar känslan som barn när man aldrig tänkte på döden, sjukdomar eller tragedier.
Man tog livet mer föregivet, alla nära fanns där vid liv och man såg aldrig döden så nära som när man är vuxen. Att bli vuxen kan vara skämmande för man ser, hör och är mer medveten om det mörka som finns omkring oss.
Jag ska vara ärlig, jag blir rädd för att leva för döden finns runtomkring.
Unga människor tas ifrån oss, underbara själar tas ifrån oss, människor med goda hjärtan får inte vara kvar hos oss så länge och det finns så mycket tragedier som man aldrig kan förstå.
Hur tänker "han däruppe" egentligen?
Vad är meningen?
Jag är medveten om att smärta måste upplevas för att veta vad lycka är , jag är medveten om att man måste slå i botten för att veta vart ytan finns men det finns en gräns!
Jag blir rädd för att inte få chansen att leva, se mina barn växa upp, för att få ha värdefulla människor kvar i min närhet länge.
Min pappa dog när han var 63, en vän dog nyligen och hon blev 50.
Vänners dotter föddes med en hemsk diagnos som gav henne 3år på denna planet.
Många människor tas tidigt och har verkligen inte förtjänat att få så kort tid.
Jag blir rädd för att leva.
Det är tungt att bli vuxen och medveten.
Saknar att vara barn och slippa se och vara medveten.
Var rädda om varandra och visa att ni är tacksamma för varje minut med varandra för det kan ändras fortare än vad man tror.
Lev här och nu för vem vet vad som kommer senare. ❤️