Mitt sätt eller inget sätt!
Minnena är självklart inte så starka från när man var väldigt ung men små reflektioner dyker upp och även vad vänner sagt under åren.
Jag har nog aldrig sett på mig själv på det sätt som jag faktiskt var, tror jag.
Fördelen med det är väl att jag aldrig medvetet varit elak eller dålig person med mening i mitt liv, jag har alltid sett mig som en godhjärtad, social rolig tjej och senare som kvinna i livet.
Men jag tror att jag var väldigt snäll och rolig men bara om det var på mitt sätt 🤣🙈, jag ville nog alltid ha min vilja igenom utan att kompromissa. Jag ville ha allt först, ville jag ha något så kunde jag inte acceptera ett nej.
Jag hade väldigt svårt att unna någon annan saker före mig själv.
Bortskämd var jag nog till max ☺️🙈
Minns att när exempelvis min Farmor och Farfar kom på besök och hade saker med sig till mig , mina syskon och kusiner så rasade hela världen om någon annan valde det jag ville ha före mig. Minns tydligt en svart stegrande häst som min kusin fick, jag
var extremt ledsen och sur över det. 🤣
Tror mina föräldrar fick ett helveteseld efter den händelsen tillsammans men många andra liknande händelser. Haha.
Så är ju normalt att vara som barn såklart så inget jag mår dåligt av idag.
Däremot så formade säkert varje händelse i mitt liv sedan barn och efter, till den jag är idag.
Jag vet att min pappa vände ofta ut och in på sig själv för att ge mig och mina syskon det bästa. Även om inte ekonomin fanns så jobbade han extra för att kunna köpa sakerna till oss ändå.
Jag älskar mina föräldrar över allt annat och vet att allt dom gjort är av kärlek.
Precis som många av oss gör för våra barn, inget konstigt.
Vänner i min närhet hade en högre ekonomi och löste mycket lätt, mina föräldrar löste inte alltid det lätt, men dom löste det.
Ser idag med mina egna barn att jag ofta gör samma.
Jag kämpar in i det sista för att ge mina barn saker och dyl för att jag vill ge dom det dom önskar.
MEN, riskerna med det är ju givetvis att jag skapar sådana individer som jag själv blev och var.
Van vid att få det man vill, och det följer en hela livet fram tills du själv inser att det inte är det finaste personlighetsdraget tyvärr, att vara bortskämd.
Att inte uppleva motgångar som barn är inte nyttigt!
Vi måste säga NEJ till våra barn ibland , många av oss idag har svårt för det, inkl mig själv!
Personligen måste jag tänka på det så gott jag kan med mina egna barn idag att lära dom att det finns saker som inte går! Det finns motgångar i livet som ens föräldrar inte kan lösa!
Detta är väldigt lärorikt!
Mina motgångar senare i livet fick jag lära mig mycket av!
Det var oxå en av anledningarna varför det slog mig hårt med separationen oxå från barnens pappa, för detta kunde jag inte lösa, min pappa kunde inte heller lösa detta!
Det var för mig ganska mitt, kunde inte pappa ens lösa detta?
INGEN kunde lösa det, hur mycket jag än försökte så fick jag inse att det var som det var utan att någon kunde göra något åt det.
Det slog mig enormt hårt , mycket hårt! Att inse att det faktiskt inte finns något mer du kan göra inte heller någon annan.
Att vara van vid att få mycket vad man ville skapade då ett litet monster, ett ganska sätt sådant som liten men med åren så var jag nog ofta väldigt egocentrisk kring mina vänner, svårt att lyssna på andra, ville stå först och vara i centrum och det var
mitt sätt eller inget!
Det finns ju givetvis fördelar oxå med en personlighet som inte ger sig så lätt, det har drivit mig in i situationer som inte alltid varit lätta men fast bestämd har det tagit mig till det jag önskat, så att vara något bortskämd inte bara fel, det stärkte
mig med, att inget är omöjligt.
Att vara egocentrisk som barn och en vilja av stål , och vara pappas flicka är inget fel, ovanligt eller udda, många av oss behandlar våra barn på ett sätt som gör att vi fixar och donar hela tiden för att göra deras väg enkel, men vi visar dom inte verkligheten
helt, det kan ju bli en nackdel, tror många av er som läser känner igen sig i detta.
Senare när jag blev vuxen så tog jag väldigt många i min närhet förgivet, min familj, mina pojkvänner , vänner och senare mannen som jag kände var "mannen i mitt liv" , barnens pappa.
Jag har "kört" med en och annan pojkvän i mitt liv 🙈
Jag var naiv och tog väldigt mycket förgivet, väldigt omogen i vissa lägen och det skulle vara på mitt sätt allting.
Givetvis har jag även varit väldigt kärleksfull mot mina nära, rolig och fin vän såklart, men tycker det är bra att vi lär oss att kunna erkänna våra brister och fel och våga berätta dom.
Jag HAR ALDRIG tidigare i mitt liv varken visat, eller berättat för folk hur jag känner, mår, eller erkänt mina fel, snarare alltid förnekat mina brister för det var för jobbigt och "gå in dit"
Så för mig har denna blogg betytt mycket där jag kan faktiskt få säga sådant som jag annars aldrig skulle gjort tidigare i mitt liv, för då hade jag dömt ut mig sjön. Som svag. Så fel jag haft.
Jag har säkert inte varit den bästa vännen mot mina vänner när jag var yngre, men dom vänner som följt mig genom livet vet att jag aldrig menat något illa, aldrig någonsin.
Även när jag blev vuxen så har det aldrig funnits något ont i mig men jag tror jag varit ganska svår att vara nära för jag tänkte mest på mig själv.
Jag vill tillägga dessa insikter har varit väldigt omtumlande och tagit år att bearbeta och våga inse SAMT är detta min insikt och inte någon som sagt till mig!
Jag kan ha fel i mycket men jag tror att en del av ovanstående är rätt, eller jag vet det!
Men det är så härligt att få självinsikt oxå för jag vet idag vad jag är, vad jag vill vara och är den idag även om jag fortfarande jobbar mycket med mig själv för att bli bättre.
Det finns väl ingen i världen som vill vara en bortskämd liten snorunge 🤣🙈
Separationen fick mig att vakna till för 10år sedan, och ännu mer när min pappa dog 2016 , det slog runt mig totalt!
Men, min pappa som alltid klarade allt och löste saker, hur kunde det ens vara möjligt att han inte klarade "detta" då! Hur kunde han få cancer och inte överleva?
Jag hoppas ni förstår min text även om den i sammanfattning säkert är sjukt negativ. Jag har givetvis inte varit en bortskämd bitch hela litet, absolut inte men som person var jag van vid att få det jag ville och hade enormt svårt att ta ett nej. Dethar
format mig och det finns mycket jag önska jag gjort annorlunda, men det vet jag inte går...
Jag är stolt över vart jag är idag och den jag är, att jag är bättre och tänker mig för mer.
Här nedan ser ni mig med lillasyster och min älskade Mormor Tyra och Morfar Lennart.
Ni ser min sura min, det var säkert något jag ville ha men inte fick där 🤣🙈
