Osäkerheten att inte duga
En ansträngande kamp av att passa in och vara på ett visst sätt startade tidigt.
Försökt många gånger att vara en person som inte skulle bry sig så mycket om varandra tycker och försökt intala mig att den personen är jag, som inte bryr mig om vad andra tycker men det gick inte så bra. I själva verket är andras åsikter om mig enormt
viktiga, att vara omtyckt och göra allt i min makt för att inte uteslutas.
Att uteslutas har alltid varit min största rädsla.
Att inte riskera att bli ensam, och detta har med åren blivit att jag då tagit kontroll över det och hellre valt att vara ensam före att någon annan väljer det till mig.
Allt har en röd tråd i det jag beskriver ovan.
Jag är en enorm tänkare och har alltid varit vilket kan vara enormt jobbigt,
Jag ska alltid försöka överlista andra och tänka på saker i olika former som ingen annan tänker på vilket gör att hjärnan konstant arbetar.
Att leva med en osäkerhet av att inte duga och vara bra nog äter upp en tillslut. Du hittar aldrig en fast mark att stå på och allt blir ostabilt och ensamt.
Många gånger i mitt liv har jag hållt folk på ett visst avstånd för min rädsla att inte fuga ska bli påtaglig och då gör det mer ont om folk kommit för nära.
I min relation med barnens pappa blev mina tankar besvarade pga jag blev lämnad. I min hjärna fick jag ju beviset på att jag inte dög och känslorna förstärktes som alltid funnits där men börjat sina när jag träffade mannen i mitt liv och jag fick känna
riktig kärlek och bli uppskattad under många år för den jag var. Men när förhållandet sprack så kom allt tillbaka och därför slog det mig extra hårt.
Självkänslan hamnade i botten och jag ville nästan be om ursäkt för min existens.
Jag kämpar fortfarande med dessa känslor och detta har gjort att jag fortfarande håller folk på ett visst avstånd och är livrädd för att släppa in för nära, för risken av att bli avvisad finns och jag vet hur det då kommer drabba mig.
Att leva med detta är inte lätt men jag har lärt mig att stänga av och hålla distans och sysselsätta mig ensam för att inte behöva tänka.
Men när jag stannar upp ibland så blir jag ledsen för jag tänker som jag gör och känner den rädslan jag gör och hur det påverkar mig.
Finns det fler som känner igen sig.
