Livet som vuxen
Tänker ofta på hur märkligt livet är.
Ganska obehagligt när man går djupt faktiskt.
När man va liten så minns jag glädjen, möten med släkt och vänner. Stora kalas hos Mormor/Morfar och Farmor/Farfar.
Alla kusiner lekte och jag minns alla vuxnas leende.
När man blir äldre så ändras extremt mycket.
Glädjen finns men våra äldre, dom visa, dom vi ringde för att få råd, dom som fick en att känna sig trygg, dom som var "taket" över familjen har lämnat oss.
En efter en har dom lämnat och generationen efter ska bli det nya "taket" och tryggheten som ska lära sina efterlevande, som ska stötta och ge råd.
Min pappa var en stor del av det för oss i familjen, jag gick i sönder inombords när han fick lämna oss helt för tidigt.
Han var klok, vis och fick oss att känna oss omhändertagna, älskade och trygga.
Han var världens finaste som alltid hade lösningen på allt, som kunde fixa det mesta och hjälpte alla han kunde.
Jag känner ett stort obehag över att livet smärtar och jag har bara mamma kvar.
Jag har så ont i hjärtar och det kommer aldrig läka helt.
Har så ont i hjärtat av att se mamma bli ensam, hennes hjärta har oxå slitits sönder när den hon älskade inte finns vid hennes sida mer.
Mamma var pappas och pappa var mammas.
Tänker mycket på hur min mamma mår och är så orolig, vill hon ska vara lycklig och jag kommer aldrig kunna ge henne fullständig lycka då hon förlorat dom som stod så nära.
Jag tycker vuxenlivet är obehagligt och saknar livet som barn, när alla levde, log och var mitt"tak".
Kommer jag klara ta över "taket" en dag?
Kommer jag lösa att stötta, ge trygghet och råd som den äldsta i familjen när den dagen kommer?
En stor del dog inombords och förlorade mitt ena fotfäste när pappa lämnade oss och jag vet att det är svårt att stå utan ben när mamma lämnar.
Har en ständig oro och saknar tiden som barn.