theresewahlgren.blogg.se

Ibland får man blickar som om dom undrar "vad som är fel på mig" 😝

Jag påverkades enormt av min seperation som tog hårt.

Situationen med två små barn, 1 och 3 år och jag var mammaledig.

Självkänslan va redan låg som säkert många nyblivna mammor kan känna igen, man känner inte igen sin kropp, sitt liv, sitt humör eller sitt beteende.

Osäkerheten över sig själv finns där starkt, rädslan över att ens man ska tycka man är trist, ospännande och ful finns där hela tiden.

Man är trött och sliten konstant, man har börjat prata "bebisspråk" med alla i sin omgivning, man pratar om barn, barnsaker och om barnet kan äta eller om vilken färg bajset hade i morse.

Där fick jag "bomben" i just det läget.

Jag var i mamma-barn bubblan och det slog mig rakt i ansiktet.

Jag dög inte!

Så kände jag.

Från en dag till en annan så var det en enorm kyla från mannen i mitt liv.

Hur jag än försökte så var han bestämd.

Jag kände mig värdelös och obetydlig.

Det är bara en kort summering om hur jag kände.

Jag behövde tid att läka, samla upp resterna av mig själv och hitta tillbaks till mig själv.

Hitta mitt nya "jag".

Att slitas från barnen var det tuffaste, ekonomiskt var det fruktansvärt.

Jag hade flyttat in till honom, i hans bostadsrätt sen rulla livet på i full fart så tanken på att köpa in mig i lägenheten var inte prioriterat på en föräldrarpeng.

Jag fick gå utan 50öre.

Och på 0:- skulle jag hitta en lägenhet och försöka få igång mitt företag igen efter två täta mammaledigheter.

Det är inte rättvist att den som är mammaledig ska förlora inkomst, bli drabbad i sitt pensionssparande medans den andre hälften kan jobba på som vanligt och tjäna sina pengar.

När något sådant här händer som i mitt fall och man inte är gifta finns det inget som hjälper den som förlorat inkomst överhuvudtaget.

INTE OK!

Jag hade en del sparade pengar som tur var så jag kunde betala ett par hyror på min lägenhet som jag hade enorm tur att få trots min situation.

Jag fick dock vänta nästan 7 månader på min lägenhet tills den blev ledig.

Den tiden fick vi bo växelvis i hans lägenhet "vårt hem i 6år" som nu direkt kändes för första gången väldigt tydligt att det inte var mitt hem mer.

Jag kände mig enormt "i vägen" för han hade träffat en ny direkt och jag visste att han bara ville påbörja det så fort som möjligt utan att jag var där.

2 dagar i stöten hade vi barnen växelvis i lägenheten.

Dom dagar han va där så bodde jag hos familj och vänner.

Jag kunde bott hela tiden hos mina föräldrar men det var utanför stan och jag tyckte det va jobbigt att pendla, plus att jag behövde prata av mig med många olika för jag mådde sjukt dåligt.

Så omänskligt att få barn och sen inte få ha dom varje dag.

Så i ca 3 år mådde jag ganska dåligt och kämpade för att ta dag för dag.

Det tar tid att hitta sin nya plats i livet.

Ekonomiskt var det tufft och oroligt men allt har gått jättebra.

Jag är så glad för det.

Tack och lov har jag världens bästa familj som alltid finns där och gav mig enormt stöd och hjälp samt mina vänner. 

Givetvis nu efter 5,5 år så skulle det varit mysigt att träffa någon som man trivs med och har kul tillsammans med.

Att kramas och känna sig älskad igen.

Men det har gått lång tid och man har lärt sig leva ett liv ensam så att släppa in någon kan va tufft.

Jag vill inte bara träffa någon för att ha någon, absolut inte.

Det måste kännas rätt annars lever jag hellre själv.

Tyvärr är många självständiga i sina liv i dag och jag har haft kontakt med en del män men dom flesta vill bara ha mys då och då.

Jag vill inte ha det så, det ger mig ingenting längre.

Jag vill känna att någon värderar och uppskattar den tid vi har tillsammans.

Inte bara då och då och sen inget där emellan.

Det har jag varken lust eller tid till.

Jag jobbar ganska mycket, ska försöka skära ner lite så man kan göra privata saker utanför jobbet oxå.

Det var längesen.

Sen har jag barnen och är i studion.

Har faktiskt ingen aning vart jag skulle "råka träffa"någon.

Fester som man förr hängde mer på och träffade nya människor händer inte ofta idag.

Är vi ute på krogen så är vi oftast i ett sällskap och män vågar i allmänhet inte komma fram och ta kontakt.

Gör någon det så är dom alldeles för berusade för att det ska bli ett trevligt möte.

Jag har varit ute mycket med vänninor och det är samma där.

Får ofta höra att jag är stark, självständig, enormt driftig och det syns tydligt och män skräms av det.

Märkligt kan jag tycka.

Man får tydligen INTE säga att man skulle vilja träffa någon för det kan uppfattas som "desperat"

Det är inte attraktivt att "vilja" träffa någon, du ska låssas att du är helnöjd med ditt liv ensam för det attraherar?!

BULLSHIT!

Jag är ärlig och säger att jag skulle vilja träffa någon men om det inte känns bra är jag givetvis hellre själv och jag har inte problem med att klara mig själv, problemet ligger hos dom som INTE kan va själva utan MÅSTE ha någon!

Den är inte jag!!

Så åter igen, jag har valt att leva själv för det har varit viktigt att inte släppa in någon i mitt liv förrän jag känner mig stark nog.

Nu är det mer att jag sällan möter nya människor i min vänskapskrets och mitt jobb tar upp mycket av min tid samt barnen så oddsen e inte höga just nu att träffa någon.

Dejtingsidor har jag INGEN bra erfarenhet av.

Fejkprofiler och kåtbockar som skicka osmakliga bilder är inte min grej.

Jag tror att många känner som jag.

Så mitt förslag är att alla börjar leta bland sina vänner och tänker på sina singelvänner och bjuder in på en stor fest och alla får mingla med nya människor 😂😍

Hahahaha!!!

Puss på er 💋