/ Allmänt / Tankar och Funderingar /

Självkänsla och styrka

När jag var liten pratade man aldrig om dålig självkänsla. Man pratade om självförtroende och "Gud nåde" om du sa att du hade bra självförtroende!! Då togs du som om du gick och tyckte du var snygg och bra, och det fick man verkligen inte!
Skämmande att det var så tabubelagt om du tyckte du va bra och att du kände dig fin.

Självförtroende har jag alltid haft, jag har alltid trott på mig själv ich visst vad jag kan.

Jag har kämpat med dålig självkänsla hela mitt liv men före min separation visste jag inte varför jag kände som jag gjorde och varför jag mådde dåligt ibland.
Var livrädd för att göra fel och försökte hela tiden anpassa mig för att jag inte vågade gå min väg för då var jag livrädd för att bli ensam och inte duga.
Levde i ett par destruktiva förhållanden där min parthner kände ett hot från min styla och mitt driv, och hittade snabbt mina "svaga punkter".
Likaså i mitt senaste långa förhållande där jag ofta fick kritik för "den jag är".
Många gånger knöt det sig i magen om vi varit iväg på en middag eller i sällskap med andra, när vi var på väg hem.
För jag visste, att så fort vi kom hem ensamma så skulle "det" komma.
-varför måste du vara den som pratar mest.
-varför måste du höras, varför kan du inte bara vara i bakgrunden.
Mission:  han ville trycka ner mig för jag fick inte vara stark och vara den jag är.
Det sänkte mig med tiden även i denna relationen och jag blev mer och mer osäker på allt.
Ni kvinnor som fått barn kan säkert förstå mig i nästkommande mening.
När man nyligen fått barn så sänktes självkänslan för man kände inte igen sin kropp, humör eller sitt sätt att vara längre.
Det var en otrolig omställning.
Hjärnan spelade spratt och eftersom man inte hade stark självkänsla om sig själv och kände inye sig så fin så gick man med jobbiga tankar och undrade hur sin man såg på en numera.
Rädslan och oron var stark över att han skulle tycka andra vara snygga och se andra över mig.
Hjärnan spelade mycket spratt, och självkänslan var lägre än någonsin.
Var den låg innan så krävdes inye mycket för att sänkas mer.
I detta skede för mig fick jag dessutom "bevis på att jag faktiskt inte dög"
När jag var mammaledig fick jag beskedet att han träffat någon annan och älskade inte mig mer.
Detta fick mig att nå botten totalt.
Det har tagit lång tid att komma dit jag är i dag, det har varit en enormt tuff och smärtsam resa.
Det har skapat den jag är idag.
Stark och tuff som ensam men livrädd när jag träffar någon.
Det glr mig osäker och rädd för att bli avvisad.
Jag vet att den risk tar vi alla, men det låser sig för mig och jag backar för att inte ta den risken men jag missar självklart då även chansen.
Jag gillar inte att bli osäker för det kryper i hela kroppen och får nästan en panikkänsla av det.
Det gör mig fruktansvärt ledsen oxå för frågan är om jag någonsin vågar.
I mångas öron så var det "bara en separation", men just därför skriver jag om detta för det var mer än så, det fanns en historia bakom som gjorde separationen så mycket mer smärtsam, så smärtsam som inte går att beskriva med ord.
Jag är glad över den person jag blivit efter men är ledsen över mycket.
Jag är ledsen över att jag är rädd, och att sjölvkänslan fortfarande inte är på topp, jag är ledsen att jag isolerat mig över mitt sociala liv med vänner pga rädslan att bli avvisad eller inte duga.
Jag har då skyddat mig genom att jobba, umgås med familjen och måla mina känslor istället.
Jag har tappat helt mitt sociala liv utanför jobbet.
Saknar en del av mina gamla vänner men några är jag faktiskt bara glad över att lämnat.
Dom tillförde mig mest negativ energi och det vill jag inte ha mitt liv mer.
Saknar ofta en del av mitt "gamla jag och liv"
Men när dörrar stängs så öppnas nya, sägs det.
Men vi måste prata mer om dålig självkänsla och våga blotta sig, för det kan hjälpa andra, precis som det kunde hjälpt mig som liten om någon vågat prata öppet om det.
Jag kämpar vidare...
dåligsjälvkänsla / separation