/ Tankar och Funderingar /

Vara utan barnen, smärtan släpper aldrig helt.

Tänker ofta på hur det var för 6år sedan.


Hur jag "slets" ut från min trygga värld med mina barn och min man.
Barnen var 1år och 3.
Att slitas sönder i hjärtat och tvingas flytta och vara utan mina små, går inte beskriva.
Den känslan att inte ha något val, att vi faktiskt är två som har rätt till barnen.
Att Tyra som var ett år, hon var bara bebis , skulle behöva vara utan sin mamma.
Att Anton som då var 3, skrek av förtvivlan när jag var tvungen att lämna , skär i hjärtat ön idag.
Att jag missat så mycket med dom , går aldrig att ta tillbaka.
Ni sim har barn vet precis vad jag menar.
Jag ville bara rymma med mina barn.
Att jag lämnades i min mammaledighet, utan pengar, lämnad för någon annan, behövde flytta utifrån "mitt hem" för att jag inte köpt in mig, men att vi delat på alla kostnader inkl räntor inte spelade någon roll rättsligt, var sjukt.
Jag tog mina kläder och barnens saker som jag köpt och flyttade till en egen lägenhet som hade hyra på 9000:-
Hag flyttade ut och "hon" flyttade in.
Samtidigt skulle jag försöka andas utan barnen varannan vecka , och försöka bygga upp mitt företag igen var enormt tungt.
Hade aldrig klarat detta utan mina barn och min familj.
Var jag fick luft och styrkan vet jag inte.
Hur jag orkade, vet jag inte
Får ont av att bara tänka tillbaka.
Det var ofta jag bara ville ge upp.
Det är inte naturligt att en mor ska vara utan sina barn.
Inte så tidigt.
Det är inte ok att behöva gå igenom något sådana, jag fick vara med om.
Allt handlar om respekt, och det fanns ingen.
Det vara bara hemskt och förnedrande.
Önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom det jag gjorde.
Ni som funnits nära vet hur sjuka saker jag fått utstå och ändå håller jag huvudet högt, för barnen.
Jag har tagit mycket, men det är endast för barnen.
Jag har kämpat hårt för att undvika "bitterfällan"

Att sen förlora min pappa slet upp mitt hjärta igen.
Hur mycket ska en människa behöva ta?
Pust...