theresewahlgren.blogg.se

Usch vilken dag idag.

Tyra sprang kalvinknatet själv och jag kunde inte hitta henne i kaoset vid mållinjen.

I över 50 min sprang vi o letade, paniken va obeskrivlig att min lilla tjej stod rädd och ledsen någonstans bland allt folk.

Men då kom nästa panik, om ingen uppmärksammat henne, förvirrad och ledsen på så lång tid så kanske någon hade tagit henne!

Tårarna sprutade och jag skakade i hela kroppen!

Skakig fick jag ropa på henne flertal gånger på scenen.

- Tyra, mamma är vid den svarta scenen.

Tyra var e du!!

FYFAN säger jag bara, den känslan va fruktansvärd!

Vilka fantastiska människor som med hjälp av bild på henne sprang runt och hjälpte till.

Anton grät för han va rädd för att vi aldrig skulle se henne igen.

Jag var så arg på mig själv att jag inte sprang med henne!!

Antons fantastiska fotbollstränare hjälpte till och tig hand om Anton.

Barnens farmor och farfar sant min älskade bror Sonny Alcântara Wahlgren

fanns tack och lov oxå på plats.

Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv!

Jag visste hon hade dom fantastiska armband med mitt nr på från min vän Jesper Lilius www.jezzp.com

Så telefonen låg hårt i min hand hela tiden om någon hade hittat henne och ringde mig.

Efter ca 50 min hittades hon vid mål, hon stod dör och väntade intill kanten, oberörd om vad vi gått igenom.

Den känslan att se henne, och hur hon tittade på mig som grät med mascaran på kinderna, gjorde henne orolig men hon va inte ledsen.

Så skönt.

Hon sa att hon hade hört mig i högtalarna en gång och sagt till en tjej som stod bredvid

- det e min mamma som pratar.

Men tjejen hade inte hört henne.

Min älskade tjej...

Vi har verkligen lärt oss någonting av detta.