/ Allmänt /

Jag är stolt.

Mina barn håller mig levande, dom höll mig levande när livet var som värst.
När jag inte orkade le eller tänka.
När jag ibland knappt orkade gå upp på morgonen för att möra ytterligare en plågsam dag.
När jag hade ångest för att lägga mig på kvällen, ångesten för att jag visste att när jag lägger mig så kommer en ny dag igen i morgon som jag måste ta mig igenom.
Jag tror aldrig någonsin jag gråtit så mycket som jag gjorde efter min seperation.
Jag trodde nog aldrig någon skulle kunna gråta så mycket som jag gjorde.
Jag trodde aldrig man kunde få så ont inombords som jag fick.
Dagarna som barnen var hos mig så var det väldigt svårt att inte le när man såg dessa underbara liv som var en del av mig i ögonen.
Att ge upp fanns aldrig för mig när jag såg mina barn, när jag såg vad jag hade att leva för.
Att bli lämnad av sin man som man älskade gjorde enormt ont men kombinerat med att skiljas från barnen, behöva flytta och klara sig själv när man var mammaledig var ju en bråkdel i det hela!
Att inte få se sina barn varje dag och få vara med om allt som dom gör, skar i mig.
Att "missa" halva deras uppväxt gjorde att det blev svårt att andas.
Att hantera en ny person i deras liv var hjärtskärande, att någon annan som jag inte frivilligt valt in i deras liv skulle få leva med dom när jag inte fanns där.
Att hon skulle få trösta dom när dom är ledsna eller natta dom på kvällarna, att hon skulle få skratta och ha kul med mina barn och jag inte skulle finnas där då, var så tungt att tänka på.
När jag kämpat mig igenom det så kom beskedet att mina barn skulle få ett syskon, som inte var från mig.
Vad det skulle innebära..
Hon skulle bära något som delvis var mitt, dom skulle få ett syskon som skulle påverka resten av deras liv.
Det gjorde att allt brast igen.
Men efter ett par dagar så blev det samtidigt en lättnad för mig.
Jag hade ju omedvetet haft förhoppningar om att vi skulle kanske bli en familj igen.
Men nu visste jag att det aldrig skulle ske.
Tiden har gått och jag vet idag att detta var det bästa för oss, mitt ex och mig.
Vi var och är väldigt olika som personer, det kan ibland vara bra att vara olika och komplettera varandra, men när nästan alla värderingar och tankesätt är olika så går det inte.
Jag insåg det inte då när vi levde ihop men idag vet jag.
Vi löser barnen fantastiskt bra och är nästan alltid överens om gemensamma beslut.
Vi är goda vänner och kan kommunicera om viktiga saker gällande barnen.
Vi har enbart kontakt gällande barnen.
Deras son är lite mer ön 1,5åe nu och går på samma dagis som vår dotter.
Det är lite märkligt men inte jobbigt.
Märkliga situationer nör exempelvis barnen gick lucia och vi var på plats alla, men det känna faktiskt inte jobbigt.
Pratar ofta med mitt ex nya och pratar alltid med deras son när han är på dagis och vi möter honom.
Han älskar sina syskon och skiner upp som en sol när Tyra kommer till dagis.
På något sätt har han kopplat ihop mig med sina syskon och idag grät han när jag skulle gå.
Så himla söt!
Jag är så stolt att jag verkligen djupt i hjärtat kan känna så starkt för deras syskon.
Kunde aldrig någonsin drömma om att denna dagen skulle komma.
Jag har kämpat hårt men jag är så stolt och tacksam idag!
Tacksam för att fått uppleva det jag gjort för att bli den jag är idag.
Jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det igen men nu när jag gjort det och det fått mig att växa som person så är jag stolt!
Jag är så stolt och glad för att mitt ex har träffat en sån fantastisk person som oxå är stark och som garanterat fått köpa sig igenom denna speciella situation vi hamnat i, som mitt ex nya tjej fått göra.
Jag blir så ledsen nör jag hör många andra vuxna i liknande situationer är egoister och inte tänker på barnen och hur det påverkar dom när dom vuxna bara tänker på sig själva och hur sårade dom blivit och att dom då måste vara bittra och "hämnas" hela tiden.
Jag började tänka att , ja! Han vet hur ledsen och besviken han gjorde mig då, så nu behöver jag inte älta det mer, han vet.
Och jag vill inte att det ska fortsätta ta min energi på det negativa sätt mer.
Jag garanterar att det blir ett enormt lugn när ni kan acceptera situationen. Ni behöver inte förlåta någonsin om ni inte vill, men acceptera är viktigt! 
Lovar att ni kommer må mycket bättre och att barnen kommer må så mycket bättre.
Jag ville inte att mina barn skulle växa upp i vetskapen och tro att dom är skapade av två människor som inte tåler varandra! Det måste vara fruktansvärt kluvet för ett barn, ja även för en vuxen.
Så TÄNK EFTER!

Jag lider fortfarande nör mina barn inte är hemma hos mig men jag är så tacksam för dom har en underbar pappa som gör allt för dom, hans nya tjej är underbar med mina hjärtan och dom tycker jättemycket om henne, och dom har sin söta lillebror som betyder mycket för dom.
Jag känner inget hot längre, utan snarare tacksam för dom har fler personer i sitt liv nu som bryr sig om dom och tycker om dom.
Detta är inte lätt, det påstår jag inte.
Som sagt, jag fick inte luft av ens tanken för ett par är sedan, och nu är jag här.
Jag är nöjd och känner ett lugn.
Jag älskar mina barn över allt annat och jag är så stolt över hur fina dom är.
Och jag är stolt över vad jag åstadkommit!
Jag är stolt över mig själv. ❤️








separation / separera med barn / skiljsmässa / stark
#1 / / Mizca:

Kämpa på!! Du klarar allt!