theresewahlgren.blogg.se

Men jag är så stolt över mig själv att jag kommit så långt, satt mina barn främst och lyckats få en bra relation med mitt ex och hans nya.

För någon månad sen så ringde jag mitt ex nya och frågade om det var okej att jag och barnen kom förbi och Anton fick hämta sina vattenpistoler för han skulle ha vattenkrig dagen efter på fritids.

Det var inga problem och vi körde dit.

Jag stod utanför porten och barnen sprang in, min rädsla har varit hur jag skulle känna att stå i dörröppningen i "mitt gamla hem" som var mitt i 6 år.

Så jag stod ute vid gatan, men ville komma över rädslan och gick in.

Jag ville först inte ifall hon skulle tycka det var jobbigt, men att stå och heja på varann en såpass nära bit ifrån varann som vuxna så tog jag risken.

Det var inga problem alls, men visst var det en märklig känsla, jag gick givetvis inte in av respekt till henne och deras numera hem.

Jag stod och "gullade" med deras son och vi pratade som villa bekanta som helst.

Hon är jättegullig och jag är så glad och stolt att jag kan förbise det som hänt.

Är oxå väldigt glad för henne och ser upp till henne som faktiskt är så stark och storhjärtad som vill och klarar ha denna relation med mig.

Det är stort.

Jag har sms:at henne någongång oxå när jag känner att hon gjort något extra för barnen och dom är glada för henne, tycker det är viktigt att hon får se att jag är en omtänksam och fin människa som inte är bitter och hatisk.

Ser mig själv som en stark mamma som ser endast barnens bästa, likväl som jag visar henne respekt och har förståelse för att situationen för henne inte är den enklaste heller.

Jag blev lämnad och han träffade henne, jag stod tom och hon tog över, men jag är över det och är absolut inye bitter längre.

Det är inte hennes fel, inte någons fel egentligen.

Idag så var Anton med mig för han varit hängig och dålig, hon hörde av sig och frågade om hon skulle komma och hämta honom så kunde han vara hemma och vila där istället.

Idag var det ändå "bytesdag", men för att Anton skulle slippa vara på salongen tills deras pappa slutade jobba, och när hon var mamma ledig och ändå hemma så kunde hon komma förbi.

Så stort av henne tycker jag.

Hon kom förbi och ja kramade om henne och hälsade på deras lille kille i vagnen, Anton kom ut och lillebror blev så glad som alltid tydligen så fort han ser sin storebror Anton.

Jag vinkade av dom och det kändes absolut inte jobbigt, tvärtom så var jag så glad att vi kan ha det såhär.

Jag är så glad att hon tar sig an mina barn med den kärlek och trygghet, det betyder allt.

Och att vi kan ha en fin relation.

Är så tacksam.

Det va en märklig känsla men inte jobbig eller smärtsam.

Så skönt, detta har ju varit mitt mål.

Har litat så pass på mitt ex från start att han aldrig skulle fastnat för någon idiot eller låtit hon vara med barnen om hon inte var bra.

Det har aldrig funnits en tvekan hos mig men det är så skönt att hon varit villig att möta mig.

Vi sågs första gången när dom bott ihop nästan ett år, då jag tig kontakt med henne och sa att jag tyckte vi skulle träffas, det var det svåraste jag gjort men kände att det var något jag var tvungen att göra.

Det var ett trevligt möte, trots att jag inte var över varken honom eller seperationen, så fick jag bita igen.

Efter nån timme så fick jag påminna mig att jag inte satt här för att få en ny väninna, men vi hade ett bra samtal.

Sen gick jag med henne och kramade om henne utanför min gamla trapp och hem, det kändes konstigt och tungt.

Men vill ofta utmana mig i tuffa situationer för då släpper mycket av det spända och det blir lättare då.

Idag skrev jag ett sms efter hon hämtat Anton i stil med att jag var så glad att vi kan ha det så här och att ser upp till henne som är stark nog att ha denna relation med mig.

Jag fick ett fint svar tillbax att hon tyckte det var fint av mig och detsamma, och att vi får göra det bästa vi kan för att få denna situation att fungera på bästa sätt.

Jag är så nöjd!

På relativt kort tid 3,5år nu så har vi kommit så här långt? Jag har kommit så här långt!

Och det kan ju bara bli bättre.

Jag saknar barnen redan och tänker på dom konstant.

Är lite ledsen över Tyras seperationsångest som har varit sen vi sepererade, hon lämnar inte mig ur sikte hemma, hon ropar på mig så fort Jon inte ser mig för att veta var jag är.

Vill vara nära hela tiden och gärna sova på mig.

Båda barnen sover alltid hos mig i sängen och jag älskar det.

Det har dom gjort sen vi flyttade.

Folk får säga vad dom vill om det, att det är dumt och dåligt eller what ever.

Jag klarar inte att dom sover i egna rum när dom är hemma, älskar när vi lägger oss om småpratar innan vi domnar, det är vår stund.

Dom kryper in till mig och ligger på mina armar och jag håller om dom.

Visst kan man ha ben och armar över sig på natten, men jag älskar det.

Känna närheten av dom när dom är hemma.

Det kommer ändå en dag när dom inte vill längre så jag passar på så länge det går..

Jag ligger ensam i min stora säng varannan vecka och längtar efter dom och få känna att dom ligger nära.

Dom är mitt allt och jag saknar dom hela tiden men jag vet att dom har det bra hos sin pappa och hans nya familj och det värmer. 

Jag älskar er. ❤️❤️