theresewahlgren.blogg.se

Min historia har format mig till den jag är idag. Så är det nog för dom flesta. Mycket kan vara till det positiva, men även till det negativa men vi får bara lära oss att acceptera och försöka hantera det på bästa sätt och ibland bearbeta det så det inte påverkar oss alldeles för mycket.

Jag kan ofta sakna tiden som barn då man var såg på sig själv som odödlig, man levde för evigt, man tog livet för givet och man var totalt orädd.

det är tufft att bli vuxen på många sätt, ansvaret är större, inte som den skyddade värld man hade när man bodde hemma, har man barn så har man ett stort ansvar över andra individer också och man får lägga sig själv längre ner på listan för barnen går före sina egna behov, det är så jag lever efter i alla fall. Jag har alltid tänkt på vad som är bäst för dom även i situationer som varit tuffa för mig själv känslomässigt, vilket jag tycker man bör och ska, det är det ansvar vi har till våra barn den dagen vi valde att bli föräldrar. 
Jag levde min dröm med barnens pappa, jag träffade vad jag ansåg var mannen i mitt liv, jag var så förälskad och var lycklig. Vi hade väldigt kul ihop, det var intensivt och kärleken var stark. Jag blev gravid och vi byggde vår egna familj och jag var så lycklig. Det var underbart.

Vi fick senare värt andra barn och vår familj blev större.

När dottern bara var 1år och sonen 3år så rasade allt samman. Jag förstod inte vad som hände, jag levde i småbarnsbubblan, som jag älskade och från ingenstans fick jag beskedet av barnens pappa att han inte var säker på sina känslor till mig mer. 

Det var bokstavligt talat som att någon pressade sönder mitt hjärta med den hårdaste kraften ni kan tänka er, jag fick inte luft. Efter otroligt tuffa månader i väntan på att han skulle känna efter hur han ville göra, så blev "domen" att vi skulle separera. Det kommer aldrig gå att beskriva med ord hur jag mådde under den tiden och en bra tid framöver .

Vill tillägga att med åren med barnens pappa så blev det att vi mer och mer mest umgicks med hans vänner, som även blev mina vänner. Vi flyttade till Jylland pga hans jobb, och mina vänner försvann mer och mer pga avståndet och flr att umgänget vi hade blev mer och mer från hans umgänge. Tyvärr ganska vanligt att det blir så i relationer vilket jag ångrar idag , att jag inte kämpade mer för att hålla kontakten med mina vänner men det blev bara som det blev för att det mesta vi gjorde var med hans umgänge. Jag tänkte inte så mycket just då vad det kunde innebära för mig om det skulle ta slut, för dom tankarna fanns aldrig, " att detta kunde ta slut" för i min värld så stannar man tillsammans när man har familj, man kämpar och löser saker för nu är ju vi familj. Så har jag haft det i min uppväxt och alla runt omkring som jag känner. Man bildar familj och då är man familj, naivt idag, jag vet men så tänkte jag att det var. Det fanns verkligen aldrig en tanke på att man separerade, och nackdelen med det var väl att jag kanske tog oss lite för givet. När då allt tog slut för han inte kände lika starkt för mig mer, så rasade allt. Vännerna som jag trodde även var mina, visade sig starkt att det faktiskt var hans, dom försvann, jag hade offrat företaget och kunder pga flytt och mammaledighet, och i detta beskedet jag fick så var jag fortfarande mammaledig och inte hunnit börja arbeta än. Ni som är egna företagare, samt frisörer vet precis vad jag pratar om, Två mammaledigheter ganska tätt inpå varann samt flytt till Jylland i 1,5år, och där stod jag! i hans lägenhet het, utan jobb, vänner som försvann, min livspartner försvann, och mitt liv rasade ihop totalt!

Tanken på att vara utan mina barn, inte få veta vad dom gör varje dag och få bädda ner dom varje kväll, att kanske missa Tyras första steg, att missa stunden då Anton klarar cykla själv, att inte få spendera varje födelsedagsmorgon med att väcka dom med sång och presenter på sängen, att inte få vara där om dom blir sjuka och ta hand om dom och inte kunna ha kontroll över mina barn och vad dom gör framöver slet sönder mig inombords. Tankarna om hur vi nu kommer forma våra barn i framtiden som nu ska bli "skilsmässobarn " skrämde mig.

Jag kan inte beskriva i ord smärtan jag kände , msktlösheten och sveket jag kände. Hur jag kände mig oälskad, oönskad och värdelös.

Det tog inte speciellt lång tid innan han berättade för mig att han träffat en annan. Det var det sista i mig som pressades sönder. Tankarna på att någon annan skulle leva med min man, mina barn och vara en del av deras liv," mitt" liv och bli någon i mina barns liv framöver, det var fruktansvärt. Jag kände mig utbytt. 
Den känslan..... Svårt att beskriva men det var fruktansvärt.

Varje gång jag varit ledsen, nere, sårad, glad, lycklig eller fundersam så vände jag mig alltid till den som stod mig nöra, dvs min man och i detta fallet kunde jag inte luta mitt huvud på hans axel och få ett trygg kram och orden "allt kommer bli bra", för orsaken till hur jag gick sönder var ju pga honom.

Förstå mig rätt nu, man kan inte rå för att känslor svalnar eller att man blir kär i någon annan. Men jag Vill berätta min historia som format mig till den jag är idag, förklara varför jag kan vara rädd för att ge mig in i nära relationer med både vänner och partner, varför jag ofta kan dra mig undan när något blir för seriöst i relationer eller att jag ofta valt att vara ensam.

Jag vet hur det känns att lägga sitt hjärta i någons händer och sedan tappa andan, jag vet hur det känns att inte få luft och bli sårad på måndag olika plan.

Jag kommer aldrig kunna beskriva situationer jag varit i som gjort så ont så jag inte visste om jag skulle kunna ta nästa andetag, jag vet hur det känns när tankarna blir så starka och min självkänsla legat på marken för andra att trampa på. Jag vet hur det känns att ifrågasätta sitt eget värde, ifrågasätta om jag verkligen är en bra människa eller om jag är totalt värdelös och svår att tycka om. Jag vill gärna dela med mig av detta, även om jag känner att hjärtat slår hårt och det ger mig lite ångest av att "gå tillbaka" , jag känner att jag måste få ut detta. 
Jag har under åren haft väldigt svårt för att lita på folk, att våga slappna av och inte misstro det folk säger till mig eller visar mig. Jag har väldigt svårt för att visa känslor för folk flr jag vet hur ont det gör att bli sviken när du kommit nära någon.

Allt detta hände mig 2011 och att sedan få känna liknande känslor när min pappa dog 2016, rev upp allt igen. Även om min pappa inte valde att lämna mig så lämnades jag igen, känslorna var liknande inombords, övergiven, lämnad och ensam.

Jag arbetar dagligen med detta och jag vet inte om jag någonsin kan komma tillbaks lite till hur jag vågade leva förr, i lite av världen att vara lite naiv, våga låta tankarna tänka på att leva istället för att vara rädd. Rädd för att bli sviken, lämnad och bli ensam , och istället tänka att få leva, våga chansa och inte vara rädd.

Alla bär vi en historia som format oss, detta är min historia som jag fått lära mig acceptera, hantera och leva med Även om jag dagligen fortfarande arbetar med att bearbetas min rädsla. 
❤️

Jag är långt ifrån perfekt och det är inte alls så att jag är felfri, tar en relation slut så är man oftast två. Så tanken med detta inlögg är inte att svartmåla någon, utan tanken är att beskriva mig, mina känslor och min historia. Jag är god vän med barnens pappa och respekterar honom som person, han är en fin pappa och det är allt som räknas idag.