theresewahlgren.blogg.se

Barnrum som är fyllda av lugn och harmoni.

Det är oftast inrett med mjuka toner, heltäckningsmatta, filtar, kuddar och en mysig fåtölj.

Man får en härlig avslappnad känsla av att ingenting spelar någon roll, ekonomi, stress, problem och oro finns inte i närheten.

Det är som i en saga.

Givetvis förstår jag att det är bara på film men jag älskar drömma mig bort samtidigt som kontrasten till verkligheten ibland blir förstor.

Jag önska jag kunde ha ett mer lugn i mitt liv och inte känna stress över att klara mig ensam med två barn.

Jag vill gärna kunna göra saker för dom och med dom som jag kunde när vi var två vuxna.

Det är mitt mål.

Jag vill kunna åka på två semestrar om året och kunna ta dom på roliga saker under loven.

Det strävar jag efter.

Jag önskar många gånger att jag kunde leva två liv samtidigt, att jobba med det jag gör och som jag älskar, nå toppen i min karriär samtidigt som jag skulle vilja vara hemma med barnen och leva familjeliv.

Den är enormt svår att kombinera.

Ska man någonstans se det positiva med att ha barnen varannan vecka så är det det bästa från två världar.

Jag kan jobba och satsa på min karriär en vecka utan dåligt samvete och ge allt jag har med barnen den andra veckan.

100% kvalitetstid.

Men det har oxå tagit mig över tre år att uppskatta och klara säga det, att det faktiskt går att leva så här.

Första åren led jag något fruktansvärt, jag hade lagt mig själv mycket åt sidan och ville ge 200% på familjeliv och småbarn.

Jag älskar ju det.

Jag lever fortfarande på hoppet att hinna med en bebis till innan jag är förgammal.

Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda.

Blir det inte så, så är jag givetvis lycklig och nöjd i alla fall.

Jag har mina guldklimpar som betyder allt för mig.

Det sorgliga som jag delvis kan känna med varannan vecka är att barnen var så små när vi delade på oss och jag känner att jag missat och missar dn del med dom.

Jag vill finnas där varje dag med dom, inte för dom, för det kommer jag alltid göra men finnas med dom.

Finnas där när allt sker för första gången, när dom vill prata och bara krypa upp i mammas famn.

Jag känner att tiden går för fort och dom växer ifrån mig utan att jag hinner med för varje gång dom kommer hem till mig.

Ibland tänker jag

- "när jag blir stor så vill jag ha si och så många barn, träffa min man i mitt liv och bo i vårt fina hus osv"

Glömmer bort ofta att jag redan gjort det där och att jag inte är 20 längre.

Men den känslan har jag, och det är väl för att min dröm gick i kras och jag vill ju gärna uppleva min dröm, på riktigt.

Nu har jag lev själv i snart fyra år och jag är så glad att jag kommit förbi allt det "onda".

Mitt ex nya barn går på vår dotters dagis nu och jag ser honom dagligen.

Jag skulle aldrig klarat av denna situation för två år sedan, men jag känner verkligen inget ont längre av det.

Visst är det lite märklig känsla men han är supersöt och skiner upp som en sol när Tyra eller Anton kommer.

Underbart tycker jag.

Att ha en storasyster och storebror som våra barn är ju fantastiskt.

Dom är så stolta och glada för sin lillebror och jag är enormt tacksam för det.

Mitt ex nya och jag har en bra relation, ses vi så kramas vi och har inga problem att kommunicera vilket har varit mitt mål att nå, så jag är jätteglad för det.

Att hon är en sån fin människa som säkert jobbat hårt för detta och att jag klarat jobba på det med.

Det är fantastiskt!

Vi får väl se vad som väntas mig i framtiden, det återstår att se.

Jag är långt ifrån desperat och är faktiskt ganska nöjd så här.

Kan sakna vuxenkonversationer på kvällen vid matbordet ibland och att få krypa tätt intill när man lägger sig.

Men barnen sover alltid hos mig när dom är hemma och jag får enormt mycket kärlek och närhet den veckan så  jag klagar inte.

Jag älskar när dom sover hos mig och vi ligger och har vår stund innan vi somnar, vi pratar om allt då.

Även morgonmyset, ja tillochmed att ha ett ben över mig hela natten och kanske en arm helt plötsligt rakt i ansiktet! 

Hahaha

Ja det gör mig absolut ingenting.

😊💋