/
Allmänt /
Hur man ser på sig själv.
Jag har alltid haft bra självförtroende för jag har alltid trott väldigt mycket på mig själv, vad jag kan och vill.
Men självkänslan att se sitt eget värde är nog den vanligaste folksjukdomen idag.
Jag har alltid haft mycket killkompisar och skaffade alltid många nya vänner när man va ute.
Fick ofta frågan av vänner, men förstår du inte att han stöter på dig?
Nä!! Hahaha sa jag alltid med ett skratt.
Jag kunde inte se att någon skulle se mig som attraktiv, sexig eller att dom var intresserade mer än att bara va min vän, fanns inte!
Det fanns inte i min värld.
På det sättet jag tänkte så stötte jag bort många som var intresserade, jag blev oxå "känd" som att jag var omöjlig att få kontakt på annat plan än vän med.
Jag gick runt o tänkte att alla tyckte så mycket om mig bara som vän och jag var helnöjd med det.
Idag efter allt jag gått igenom, och jobbat mycket med min självkänsla så inser jag att jag såg ju inte mig själv som attraktiv, sexig och att någon skulle se på mig mer än en vän.
Därför var det ju omöjligt för mig att tro att någon annan skulle se mig så.
Tänk på det, så som du ser dig själv ser inte alltid andra dig.
Men vad jag vill säga med detta är att det är jätteviktigt att jobba på att stärka dig själv och älska dig själv först innan du kan släppa in någon annan till att älska dig.
Visar du inte respekt för dig själv så automatiskt visar inte andra dig respekt heller.
Låter du folk köra med dig pga din osäkerhet och dåliga självkänsla så kommer dom alltid köra med dig.
Tro inte att lösningen finns i att skaffa någon i ditt liv!
Du måste seka dig opregnant hand först innan du är stark nog att älska och att bli älskad av någon annan.
Jag är så glad att jag tagit dessa åren till att läka och stärka mig.
I början tänkte jag bara på att jag var tvungen att ha någon i mitt liv, för att vara någon.
Men jag vände det istället till en utmaning.
Så länge jag känner att jag MÅSTE ha någon så är det fel.
Den dagen jag känner att jag INTE måste ha någon DÅ är jag redo.
Stark nog och släppa in.
Innan dess.... No way!
Jag är där nu, 3,5 år senare.
Jag klarar mig själv, är nöjd själv och behöver inte en man i mitt liv. Men om någon dyker upp och det känns rätt så hade det varit supernice, men jag MÅSTE inte ha någon.
Det är skillnaden!
Folk tittar konstigt på mig när jag söger att jag varit ensam i snart 4år, som om det vore något fel på mig.
Jag har behövt lång tid att läka och stärka mig själv, för min egen skull, för mig, enbart med mig.
Bryr mig inte vad folk tycker.
Jag är nöjd och glad, har två fantastiska barn och vi klarar oss.
Visst vill jag dela mitt liv med någon någongång.
Få sagan, om den nu finns på riktigt, men inget jag jagar eller letar efter.
Tar dag för dag och försöker inte få allt att passa in i någon mall, utan tar allt som det kommer och det blir bra ändå, med eller utan sagan.
💋