theresewahlgren.blogg.se

Jag hatar vilken kontroll den har över mig.

Jag hatar när mina barn gråter för att dom är rädda för att jag ska dö pga rökningen.

Jag hatar att "skalmankkockan" ringer då och då och visar en cigarett.

Jag hatar att vara stark i andra avseende men så sjukt svag mot rökningen.

Jag hatar vad det gör med min kropp och min hud.

Jag hatar verkligen hur det stinker.

Jag hatar inte kunna känna mig lugn pga rökningen.

Jag hatar känna att jag bara måste få min cigarett.

Jag hatar sova dåligt pga rökningen.

Jag hatar vad jag utsätter mina barn och omgivning för.

Jag hatar att min hjärna tror att jag behöver det.

Jag hatar att behöva stå emot.

Jag hatar att cigaretter finns.

Finns ju inget bra med cigaretter alls!

Varför är det ändå så jävla svårt att omprogramera hjärnan att bli rökfri?

Så jävla äckligt..

Jag var rökfri under Böda graviditeter sen tråkigt nog föll jag tillbax igen.

Sjukt men det var nog någon sjuk längtan tillbax till mitt gamla "jag".

Efter att blivit lämnad så skapade det ett ännu större behov av destruktivt beteende mot sig själv och rökningen blev starkare ön någonsin.

När man inte tyckte att man va värd något mer än skit på gatan så skapade det något slags självhat och jag rökte mer ön någonsin.

Det var min "enda" trogna vän under den perioden.

Men nu är jag förbi allt det och är nöjd med mig själv men ändå så röker jag.

Ångesten över hur dåligt det är och att min pappa är sjuk i kol pga rökningen gör suget värre.

Borde va tvärtom!!

Min mormor dig i cancer och min farfar likaså.

Jag vill inte röka men är jag stark nog att stå emot och ta mig igenom det?