theresewahlgren.blogg.se

När jag haft tjejkompisar och varit i typiska "tjejgäng" så blir det alltid något tjafs och tjejskitsnack.

Då har jag dragit mig undan.

Det är verkligen det värsta jag vet.

Det kliar i hela kroppen och Jah får lite smått panik över osäkra människor som kämpar för att höja sig själva genom andras svagheter.

Jag har då hängt mer med killar i perioder. Försökt mig in i tjejgrupper igen, för längtan efter att vara en av tjejerna har varit stark men jag fixar verkligen inte det när det gång på gång är något typiskt "tjejigt" som tjafs.

- hon sa, du sa, varför gjorde hon.., osv.

Orkar verkligen inte.

Jag har själv blivit utsatt för bara ett par år sedan av "vänner" jag trodde stod mig nära.

När jag mådde som sämst efter min tuffa seperation så fick jag i princip höra från dom hur "dålig" jag var och att jag skulle släppa nu och gå vidare.

Dom ville på ett ganska hårt sätt säga till mig vad jag skulle göra.

Man kan tro att det var väl en god tanke, men att få höra efter man blivit lämnad på ett tufft sätt att jag bara pratade om det hela tiden bla så tog det hårt för jag kände mig så himla liten värd redan.

När man mår dåligt och självkänslan är låg så blir man bla väldigt självupptagen och har svårt att lyssna på andra.

Fullt medveten om det men man inser inte det då.

Man behöver älta och prata i mängder.

Och tyvärr är det ju så att om någon inte orkar stå ut med det så är det deras problem och det är inte en riktig vän.

Tänk på det!

Om folk gnäller om det och tycker att det är dags att släppa innebär att dom aldrig varit med om liknande för då hade dom haft mer förståelse och insett att det inte bara är att trycka på en knapp!

Åh vad jag önska det fanns en knapp till sådant.

Men saken är att det måste få ha sin tid och man måste få sörja oavsett hur lång tid det tar.

Det stärker en i slutet och det finns inga genvägar.

Resultatet blev att jag drog mig ut det tjejgäng trots att några sv dom blev irriterade på dom personer som ställt mig mot väggen för dom tyckte det var enormt lågt att göra så och dom hade inte sett nått problem med det.

Vi har fortfarande kontakt, dom som var på min sida men jag drog mig ur och isolerade mig en del för att inte utsätta mig för risken att må sämre än vad jag redan gjorde.

Nackdelen med killkopisarna jag haft sen liten är tyvärr att man förlorar DN del när dom träffar sin kärlek då det tyvärr fortfarande inte är så ok med kompisar av andra könet för vissa.

Där kommer osäkerheten igen som ofta är väldigt tjejigt, varför är tjejer så osäkra? 

I dag försöker jag överleva ensam med mina barn vilket blir att jag måste jobba enormt mycket för att allt ska rulla.

Jag fick börja från noll efter min seperation, starta upp mitt företag från 2 mammaledigheter som var ganska tätt och rent ekonomiskt är det inte lätt att vara ensam med två barn och företag idag.

Men det funkar bra men tyvärr drabbas mitt sociala liv med vänner.

Man är ofta ensam och jag umgås mest med mina kollegor.

Jag älskar mina kollegor så det är bara fantastiskt att vi har så fin relation både på jobbet och utanför.

Jag har en väninna  som står mig nära och vi försöker prata så ofta vi kan och ses då och då.

Hon ör även släkt till mig och jag är så glad för att hon finns i mitt liv.

Du vet jag älskar dig Jenny ❤️

Lovade mig själv att 2015 skulle jag ta tag i kontakten med nån av mina gamla väninnor och ses ibland. Dom har oxå barn vilket är underbart att kunna ses även med barnen.

Men ofta blir det att helgen nör barnen är hos mig så umgås vi mycket med min familj sen helgen utan barn jobbar jag både på salongen och studion.

Men ni vet jag saknar er J och T. ❤️❤️

Jag trivs ganska bra att vara själv och inte vara låst av andra men även att skydda mig från det tjejiga som kan bli nör jag själv är så otjejig på den biten.

Saknar mina "killar" oxå från förr.

Några har jag kontakt med men det blir inte som förr.

Jag har med åldern och mina erfarenheter i alla fall kommit fram till att jag är mycket hellre ensam än har folk omkring mig som är falska och får mig att må dåligt.

Vill även förstärka att anledningen att jag fortfarande är singel efter 4 år är mitt eget val och sen har jag inte varit öppen att träffa någon.

Visst har jag en längtan att någongång träffa någon som får mig att känna igen och må bra.

Samt att jag älskar honom och vågar släppa in igen.

Men jag har inte lätt för att känna intresse för någon, det är mycket som måste stämma.

Men av anledning till många meddelanden jag får via fb i inboxen så verkar många killar tycka synd och vill göra mig en "tjänst" genom att vi kan börja träffas!!

Jag har inga problem att träffa någon, om jag hade velat ha vem som helst!

Men man måste givetvis känna något för den personen och det måste finnas något som tilltalar mig.

Tack för eran omtanke men jag behöver ingen hjälp. 😉

Puss på er