theresewahlgren.blogg.se

Jag minns stt jag ofta gjorde det.

Tyckte så synd om mig själv hela tiden och var beroende av att andra skulle tycka det oxå.

Även om det faktiskt var synd om mig så hjälpte den känslan inte ett dugg.

Jag ville bli "räddad" så många gånger och kan ofta tänka så nu oxå.

Men ingen kan rädda dig då du mår dåligt.

Jag satt och väntade på att någon skulle kunna göra "jobbet" åt mig, jobbet som gjorde så ont.

Jobbet att bearbeta sorgen och besvikelsen.

Jobbet att få upp min självkänsla och bli glad igen.

Jobbet att känna att jag dög precis som jag är.

Allt det jobb som var så smärtsamt att ta sig igenom.

Någon skulle bara hjälpa mig att må bra igen.

Jobbet att hantera saknaden av mina barn och min familj, jobbet att hantera att mitt ex hade träffat en ny och att dom nu var ett par.

Jobbet att klara tankarna på att hon hade något som var "mitt" i mitt gamla hem och att hon fick spendera tid med min familj!

Rädda mig från allt det!

Men ingen kan rädda dig!

Utan du måste orka gå igenom det själv, men givetvis med hjälp av stöd och folk som vill lyssna när du behöver prata.

Min psykolog har varit ett enormt stöd och har hjälpt mig massor.

Utan honom vet jag inte vart jag hade varit idag.

Inte så här långt i alla fall.

Han var min "räddare", även om jag fick göra allt jobb själv.

Ta mig upp varje morgon trots att jag bara ville dra täcket över huvudet och inte vakna förrän allt var över.

Gräv inte ner dig och tänk bara på allt negativt.

Lyft det positiva som kommer utav det.

Är där 20 negativa saker så nog fan ska jag hitta en positiv sak ur det, så tänker jag alltid idag.

Om jag ska leta upp positivt ur mitt trauma, så blir det att jag är en starkare och en så mycket bättre människa idag.

Jag tar inte allt föregivet längre, jag kunde nog vara ganska bortskämd med min naivitivitet tidigare och tog mycket föregivet.

Uppskattar livet på ett annat sätt idag.

Jag får varannan vecka då jag kan göra saker för mig själv och saker som jag tycker är kul, utan dåligt samvete.

Jag har fått hitta tillbax till mig själv mycket tidigare än många andra som lever i familj gör.

Jag laddar batterier en vecka och ger allt med barnen nästa vecka.

Jag kan jobba sena kvällar som ofta krävs i min bransch utan att må dåligt att inte kunna vara hemma med mina barn, sen jobbar jag halva dagar när barnen är hos mig.

Jag kan satsa på min färgtekniker och utbildningsroll när jag inte har barnen och kan hitta på saker med vänner varannan helg.

Jag är så tacksam även om det låter märkligt med tanke på den tuffa väg jag gått igenom, men är på något sätt tacksam för vad som hände för jag är så nöjd med mig själv och vad jag åstadkommit på egen hand trots att jag inte då kunde se att allt skulle lösa sig för mig.

Alla människor som älskar mig och stöttar och ger mig kraft. Alla fina människor jag har omkring mig och lärt känna efter detta.

Ge aldrig upp, tro mig, jag var långt under botten och tog mig upp.

Sätt dig inte i offersitsen och tro att någon kommer "rädda" dig.

Kämpa och ta dig upp själv.

Ta tag i det!

Ingen annan kan göra det till dig!

Sätt dig ner och fundera hur du vill att ditt liv ska se ut, vad du vill och vem du vill ska få vara med på resan.

Rensa bort sånt som får dig att må dåligt.

Allt blir bra då, jag lovar dig! 

💋